What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

måndag 27 juli 2015

THE MIDNIGHT CAFÉ (1966) USA, 15 minuter. Regi: Herbert Hartig.



Theodore på svamp

Brother Theodore gillade att vara ett flytande huvud i sina monologer.

Brother Theodore berättar här i denna, från hans egen berättelse, adapterade kortfilm om en märklig afton i Wiens dunkla nattliv.

Denna sköna expressionism!

Just det. Sedan kan märkligheterna ta sin början. Vi får väl konstatera att vi inte tillhör de "intellektuella kolosser" som Brother Theodore brukade "squirm of delight" att möta* eftersom en del i denna kortfilm flyger över våra huvuden. För övrigt är det mesta vi sett med den gode Brodern tirader av märkligheter men det är ju just det som gör honom så charmig. Hans form av aggressiv och konfrontativ "stand up tragedy" var unik och han kastade ofta obegripliga hypoteser i ansiktet på sin "dumma" publik som exempelvis den om att människor borde gå på alla fyra eller att det är onaturligt att äta.

Where it's at.

Just i den här kortfilmen har man begagnat sig av en mysig expressionistisk stil med alla de klassiska grepp det innebär. Saker går från märkligt till fullkomligt surrealistiskt med berättelser om ett broderskap av döda människor till en puckelrygg som spelar på harpan som utgör en kvinnas kropp. Är vår hjälte fångad i en dålig svamptripp eller har han faktiskt gett sig i kast med Dödens Brödraskap? Den lilla skräckberättelsen har en känsla av Edgar Allan Poe över sig, vilket kanske inte är så konstigt då Theodore inledde sin USA-karriär med dramatiska Poe-recitationer.

BETYG: 3/7 Ganska svag trea dessutom då detta mest är kuriosa för oss som är nyfikna på Brother Theodore.

Expressionistisk noir-entré.

Baron kallar till sig vår hjälte som bara en baron kan göra.

Mystiken tätnar.

Legenden om The Belphegore Society!

Theo, som då förstås även spelar Baronen, går här nästan in i en av sina hitlerlika tirader.

Och musiken spelade RI-TI-TI-TI RI-TI-TI-TI.

I det expressionistiska Wien intar man giftsvamp på detta vis.

Den maskerade puckelryggen spelar på kvinnan med harpkroppen.

Han är glad, den gamle puckelryggen.

Många ansåg att Brother Theodore var galen.

Hela filmen.

*Brother Theodore brukade sarkastiskt fnysa fram ett "I'm squirming with delight to meet such an intellectual colossus." åt folk som intervjuade honom.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar