What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

lördag 27 augusti 2016

SCREAMING METAL (2003) USA, 84 minuter. Regi: James Archer.



När dumskallar gör film

Rika wannabe tough guys på muskelmoppar.

John (Mike Valletta), en proper muskelhingst tillika advokat, får den goda idén att gå på biker-bar med sin slajmige kompis där de kan frottera sig med de riktigt tuffa grabbarna. Saker går dock åt helsefyr när slajmkompisen går hem med Misty (Blythe Metz) som är biker-presidentens flickvän men också strippa. Hön råkar också smida ränker då hon snott med sig både pengar och ett dyrbart paket biker-klubben kommit över. Detta byte plockar slajmkompisen helt sonika med sig och får betala priset för sin dumhet. Helt plötsligt är alla ute efter John då de tror han vet var slajmkompisen gömt stöldgodset.

Se så fint de klätt upp sig med läder-chaps och allt. Mot bögklubben! Eller..?

Skit samma tänker vi när vi skriver resumén då filmen egentligen handlar om att visa upp en massa tuffa scener som ligger och kokar i filmskaparnas infantila huvuden. Det här är inte bara lågbudget utan även ett exempel på hur illa det kan bli när talanglösa klåpare ska låtsas vara filmare. Det känns nästan som om man först brainstormat fram "coola" scener och sedan desperat försökt knyta ihop dessa till en story. Avslutningen är ju verkligen ett kvitto på det med den skitnödiga voice overn.

Att gå på biker-bar med den frisyren och inte få stryk är en bedrift.

Vad vi får är då alltså långa scener med MC-åkning, en riktigt lam och fruktansvärt utdragen bil/MC-jakt, en obligatorisk sexscen och en helt utvecklingsstörd avslutningskonfrontation på någon övervintrad rejvfest med folk i burar och upphängda i krokar. Vi ber om ursäkt om detta låter skitroligt och värt att se för det är det inte. Skådisarna verkar vara amatörer som aldrig agerat förut, typ helt i par med regissören då... Musiken är usel hemkokt light metal och det verkar dessutom som om ett av de stackars usla banden blev blåsta på ersättning av det sköna filmteamet. Man kan väl argumentera för att de inte förtjänade ett öre för sin crappiga hemma-metal men en back öl kunde de väl ändå ha fått ut av den 650 000$-budgeten...

BETYG: 2/7 En ytterst svag tvåa blir det ändå då det finns något svagt roligt i detta löjets skimmer denna produktion utstrålar.

Den asiatiske bossen har just läxat upp bruden och intar här en väldigt auktoritär pose.

John sitter på sitt advokatkontor och drömmer sig bort...

...till låtsas-tough guy-stunder med läder-chaps.

Även biker-presidenten verkar ha problem med disciplinen i gänget.

Grabbarna försöker visa att hårdockare fortfarande är farliga men ack så lönlöst när hårdrocken numera är lika farlig som Allsång på Skansen. Thanks a lot mainstream!

"Låt oss trycka upp honom mot den synbart preppade kaktusen så han inte får taggar i ryggen."

Verkar som om John passar på att klämma ut en bratwurst då hans ansiktsuttryck knappast kan vara p g a smärta.

Kiss-cam.

Hårdrockarna känner noga på Johns muskler för att lista ut hur man kan bli lika musklig som pojkarna i Manowar.

Aha! Man måste gå till ett sånt där äckligt narcissistpalats.

Supercoolt att ha slutuppgörelsen på en sån där "galen" klubb!!! Eller?

Lågbudget-Rammstein. Helknasigt!

Klipparen Doug Luberts har lagt upp några oredigerade scener.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar