What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

fredag 23 juni 2017

SUGAR HILL (1974) USA, 91 minuter. Regi: Paul Maslansky.



Not so powerful juju

Även om han ser fräsig ut i sina sparkbyxor behandlar hans vita kompisar honom som skit.

Sugars (Marki Bey) pojkvän blir ihjälslagen när han inte vill sälja sin nattklubb till gangstern Morgan (Robert Quarry). Utom sig av hat uppsöker Sugar den lokala voodoohäxan Mama Maitresse (Zara Cully) för att ta en gruvlig hämnd på Morgan och hans hejdukar.

En särdeles lam misshandel. Man kan också fråga sig varför de plötsligt är maskerade. Särskilt med den "diskreta" klädstilen de har.

Blaxploitation- och zombiegenrerna ser man inte blandas allt för ofta och den här filmen kanske förklarar varför. Det börjar schyst med klassiska rasstereotyper där "the man" har ihjäl en svart man och även om en av förövarna själv är svart behandlas han som en husneger av sina kumpaner. Alltså har man etablerat de klassiska vita äcklen som måste straffas och vår attraktiva protagonist slösar inte mycket tid innan hämnden tar vid. So far so good. Det är när voodoon och zombierna introduceras som det börjar barka åt helvete.

Baron Samedi!

För att kunna begagna sig av en armé zombier måste man kontakta Baron Samedi (Don Pedro Colley) som är någon slags voodoodödsgud. Colleys teatrala överspel får valfri barnteater likna ett Norén-drama och zombierna han manar fram ur jorden är i en klass för sig - en dålig klass. Svarta människor med någon slags kropps-corpse paint, dankar till ögon och bukkake-sprejade med spindelnät. Det är rätt ironiskt att de har dött som slavar över hundra år tidigare och sedan väcks upp för att slava igen. Fast denna gång åt en svart kvinna. Life's a bitch - and so is death.

Zombierna är uppenbarligen glada över att få vandra på jorden igen.

När väl zombiemähäna släpps lösa för att döda gangsters är det på det lamaste tänkbara vis. Något avhugget huvud skymtar till i eftermälet till något mord men inget att skriva hem till din gore-törstande farmor om. Den skönaste våldsscenen är nog catfighten mellan Sugar och Morgans privata fnask (Betty Anne Rees) även om det inte är någon blodsutgjutelse, men hey, det är ju ändå en catfight!

Men inte lika glada som Baron Samedi.

Filmen hade rätt schyst foto men den hade behövt mängder av klassiska ingredienser som T&A och gore. Zombier som är lamare än de i en Michael Jackson-video flyger ju inte heller. Synd.

BETYG: 2/7 Tyvärr. Vi drog nästan till med en trea men kom på oss själva. Denna film är slak.

Whitey - som vi är vana att se honom.

Tips: För att spara in på gore, täck upp vad som skulle varit sår med sand.

Catfight!

Honky bitch be fighting like a pussy.

Chill, bitch!

När det är dags för hämnd åker camel toe-overallen på.

Corpse paint-zombierna med dankögon skrider till verket.

Nej Sugar. En fotobakgrund har man för att den ska vara BAKOM det/de man plåtar.

Tap that ass.

Dockteater.

Ah! En cool Huey P. Newton-korgfåtölj (och en fin urringning.)

Baron Samedi blir exalterad.

Nej, det är inte en giallo.

Innan "Evil Dead" fanns detta!

The evil kycklingfot går till attack.

Så var är The King of Pop någonstans?

Trailer

Catfighten.

Med sina teaterkunskaper väcker Baron Samedi sina zombier till liv!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar