HEAVY METAL MASSACRE (1989) USA, 84 minuter. Regi: David DeFalco, Steven DeFalco & Ron Ottaviano.

Massaker är rätta ordet

Idolporträtt på Bobbi Young.

Hår-metal-scenen krymper undan för undan i Providence då folk som besöker den lokala metal-klubben har en tendens att försvinna.

Svingrym inredning...

Vem kan motstå en film med det namnet? Vem kan motstå en film med Bobbi Young på omslaget? Inte vi i alla fall och priset vi får betala är högt, men är det värt det?

Hakkorströja - så jävla metal!

Njaee... Det här är, vilket ni aldrig skulle kunna ha listat ut, förbluffande dåligt. Vi snackar alltså en nivå som får Neil Breens filmer att se ut som lättsmälta hollywood-blockbusters. Märklighetsminer och frågande småskratt studsar som kulor i ett flipperspel i Udda Film-soffan när filmen rullar igång då den inleds med en serie idolporträtt av Bobbi, eller David DeFalco som han egentligen heter, ackompanjerade av usel metal som fadeas ner mellan varje bild. Spektaklet fortsätter med sakta panorering över väggarna i Bobbis fräcka lya där diverse gräsliga dödskalleposters och annat crap hänger. Detta pågår naturligtvis alldeles för länge och som om det inte vore nog löper "filmskaparna" plötsligt amok med 80-talseffekter som stroboskop och inverterade färger. Men vänta, det kommer mer! Innan filmen riktigt kan börja får vi även en lång tagning där Bobbi poserar "coolt" vid en tegelvägg. Jovisst, självklart smackas det på über-fräcka videoeffekter här med. Tonen är satt!

Bobbi poserar coolt och stampar takten med foten - fast inte till det usla soundtracket tydligen.

Själva filmen som till slut drar igång kan väl närmast beskrivas som en asdålig hemmagjord historia, skjuten på VHS med allt det innebär. DeFalco har sagt att den hade "tekniska defekter" och det är väl förmodligen filmvärldens största understatement någonsin. Synd då att även den mänskliga faktorn totalfelade. Allt från skådespeleri till redigering är hårresande (pun intended) dåligt. Musiken skiftar i kvalité från asdålig hår-metal till amatörmässig sådan. Vi kan ge oss fan på att det är Bobbi och hans band som ligger bakom de uslaste musikbidragen, däribland titelspåret.

BETYG: 2/7 Bland det sämsta vi sett! Ibland log man dock lite åt den förbluffande uselheten så det ger ju bonuspoäng.

Bobbi...

Klassisk akward hälsning där handslag och high five förväxlas.

Alla som snortat kola från Elvis fejs säger hey-o!

En scen inleds med nödvändigt poserande samt lite snygg mirror-effekt.

W.A.S.P. gör en trovärdigare framställning live än Bobbi på film.

Samtidigt på den lokala pudelklubben.

Filmens asshole (Nej, Bobbi är inget asshole bara seriemördare) som råkar ta en glutt in i kameran.

Rape-drogen har börjat verka...

...men Bobbi är inte ute efter sex...

...utan bara att dra blodigt slem ur tjejernas munnar. Tidig torture porn gott folk!

En uggla!

En avstängd motorsåg kan också göra skada.

Ingen pudelfrilla utan att man fräter lite på ozonlagret.

Acting!

Ja gumman, det är en mick där uppe i hörnet.

Inte tacksamt att vara tunnhårig i pudelhår-metal-eran.

Bobbi stampar takten lite till.

En ascool freeze frame som avslutar filmen!

...nähe inte det? Mer spektakel. Bl a denna vrålgrymma transition-effekt.

Väldigt representativ trailer! 😃

Inledningen med idolporträttskollaget.