HIRED GUN (2016) USA, 98 minuter. Regi: Fran Strine.

Nameless ghouls

Liberty DeVitto var med för väääldigt länge sen.

Denna dokumentär ger ansikte åt de anonyma inhyrda musikerna som turnerar eller spelar in skivor med kända namn som Alice Cooper, Billy Joel och Bon Jovi.

Senare blev han en Harry Reems-lookalike.

Efter en skapligt medioker dokumentär i form av An Exorcism of Evil (2013) kände vi för att satsa på ett säkert kort och kolla in den här musikdokumentären. Vi älskar ju dessa bransch-stories och även om denna dokumentär som väntat inte bjöd på några nya konstnärliga grepp så förstod vi att vi skulle uppskatta den.

När allt såg så bra ut gjorde plötsligt Billy Joel detta mot honom.

Eftersom vissa redaktionsmedlemmar är gamla musiker på Kalle Anka-nivå och generella musikälskare så är många av ansiktena i filmen knappast främmande. Det är främst de nyare förmågorna vi aldrig hört talas om, men då vet vi heller inte ett skit om de nya stjärnor de spelar med. I vilket fall är det intressant att höra om relationerna till de kända arbetsgivarna och de ofta knappa arbetsvillkoren. Eftersom många av de intervjuade musikerna inte har världens bästa framförhållning slås de väldigt hårt av den oundvikliga situationen när ett stabilt jobb tvärt tar slut. Värst är nog de sorgliga historierna när en broderlig relation till stjärnan stendör p g a girighet och storhetsvansinne. Här målas främst Billy Joel ut som ett praktarsel och antingen är han för stor för att bemöta det eller så har han inte tillåtits att göra det. Richard Patrick från Filter bekräftar dock sin egen asshole-ighet när han berättar om att ha gått från fisavlönad musiker i Nine Inch Nails till arbetsgivare i Filter. Skit rinner neråt och det är tydligen så det ska vara enligt honom.

En kille som trycker på REC med foten.

Mer mänskligt blir det när Rudy Sarzo berättar om sina erfarenheter med Ozzy Osbournes band. Det är väldigt rörande att höra hans version av tragedin när den gudabenådade gitarristen Randy Rhoads förolyckas. Det blir klassisk anekdotkomedi när Steve Lukather och Jay Gradon berättar historier om låtskrivande åt George Benson.

Mannen som gav undervattensljudet ett ansikte.

Rent tekniskt är detta en standarddokumentär med talking heads och arkivbilder. Inget fel i det och allt är väldigt professionellt gjort. Det enda som är lite småirriterande är när vi får se studiomusikerna spela tillsammans och man kör Scorseses irriterande grej från Rolling Stones-dokumentären "Shine a Light", nämligen att belysa det instrument som syns i bild genom att höja det ett litet snäpp. Det låter för jävligt! Det är lyckligtvis inte lika framträdande som i Scorseses film.

BETYG: 5/7 Standarddokumentär men vi älskar ämnet.

Rudy Sarzo längst till vänster när han hade hemmafru-från-50-talet-frisyr.

Alice Cooper ser till att sysselsätta fler än Arbetsförmedlingen någonsin gjort.

En ung kille som föga anade att han skulle medverka i världens bästa dokusåpa.

Grabbarna som t o m fjärtar i 7/8-delstakt.

"Lennart Swahn lying in your bed. Who you gonna call?"

"Ga...öhh...Ghostbusters..?"

Creddig resumé och då menar vi förstås namnet längst ner.

Nej Richard, skit rinner NERÅT.

Grabben som fick det tacksamma giget att ta över den älskade Randy Rhoades jobb.

Giget alla med rockstjärnedrömmar skulle vilja ha... Nåja, det gick ju bra ändå.

Vi tar en bild till på Quiet Riot eftersom de är så fina här.

Trailer.