THE EVOLUTION OF SNUFF (1978) Västtyskland, 79 minuter. Regi: Wes Craven & Andrzej Kostenko.

Mockumentär som surfar på snuff-vågen.

Roman kan det här med snuff.

Vi får följa med på inspelningen av en porrfilm, från castingen till filmens sista tagningar. Däremellan får vi veta att huvudrollsinnehavaren Claudia Fielers, spelad av sig själv, tar livet av sig och hur man försöker ersätta henne i filmen. Vidare träffar vi olika skådespelerskor som är mer eller mindre nöjda med att medverka i en sådan här produktion. Vi träffar även en mor som vill pimpa ut sin 12-åriga dotter i sexfilmer. Robert Furch är regissören vi nära följer när han exploaterar sina skådespelare. En kärnpunkt i filmen är framflyttandet av moralens gränser och hur människan degenereras för att uppnå nya kickar. Det är här den lövtunna kopplingen till snuff kommer in.

Claudia Fielers i en krävande scen.

Stundtals får man till den dokumentära känslan riktigt bra men det känns mest bara mondo över det hela, m a o fejk. Nu behöver ju inte det vara ett minus i sådana här sammanhang och jag tycker det är mysigt med den där mondo-aktiga berättar-voice overn. Tyvärr är den här filmen mest bara långtråkig med en massa stök på en filminspelning. Visst, det är lite T&A men däremot lyser det förväntade snuffet med sin frånvaro. I början ser vi Roman Polanski uttala sig i ämnet och det är ju imponerade att man lyckats klämma in honom i filmen, eller? Njae... Det är ju givetvis bara något gammalt arkivmaterial man fiskat fram, vilket blir väldigt tydligt någonstans mitt i filmen när man i segmentet med modern och hennes 12-åriga dotter passande nog klipper in Polanski igen. Jag tror inte den gode Roman skulle ha ställt upp på det med tanke på hans fäbless för småflickor... Efter filmens "slut" får vi äntligen se lite "snuff". Dessa "skakande" (och skakiga) bilder är inget midre än bortklippta scener ur wes Cravens "Last House on the Left". Den anonyme snuff-regissören intervjuas samtidigt och skänker en smärre komisk poäng till filmen.

BETYG: 2/7 Wes Craven, snuff, tuttar & muffar kan inte lyfta denna långtråkiga film.

 

Robert Furch tror på "method directing".

Ryktet går att Donald Rumsfeld och Dick Cheney var finansiärer till filmen.

Även HBT-fansen får sitt.

Lite sjöng tysk rocksång bjuder denne herre på.

Inte nog med creepigheten som barnpimpandet ger, flickan, här vid pianot, bjuder även på en fantastiskt dissonant version av "House of the Rising Sun".

Den här farbrorn är verkligen ambitiöst gipsad.

Här avslöjas en av våra mest bevarade hemligheter: Erektionsatrappen!

Roswitha är lite ledsen efter ett olycksfall i arbetet.

Anonym regissör som tydligen utmärkt sig i strid för det tyska riket!

Ack! En sådan anomi!