What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

söndag 4 april 2010

CAMP UTOPIA (2005) USA, 81 minuter. Regi: Robert Madero.



Amatörskräck...typ...Okej, det är inte ett kompisgäng som har lattjat framför en videokamera men det känns inte långt ifrån.

"Lay it down. Lay it down..."

Till att börja med måste inaktivitetten på denna sida skyllas på den "underbara" datoruppgradering jag gjorde nyligen. Här proppar man burken full med datormuskler och resultatet blir ett helvete som skulle få Dante att blekna samt en oförmåga att titta på film på TV:n. Konstigt att min gamla skitdator med en handfull sönderbrända kondensatorer gjorde ett bättre jobb. Så istället för att berika mitt kulturella kapital med att insupa vacker film har jag slitit mitt hår och förbannat de elektroniska dämånerna som aldrig slutar plåga min söndertrasade själ. Bara för kulturspridandets skull *host host* fixade jag en nödlösning genom att slänga upp en gammal 19*-monitor på en pall inom synhåll för mina slitna ögon. Så nu står datorn mitt i rummet och det ligger sladdar överallt, men jag lyckades i alla fall se en filmjävel!

De ÄR hippies...

"Camp Utopia" börjar med en utdragen sekvens där vi slängs in i ett hippieläger år "1969". Jag ska förklara citationstecknen inom kort. Bland de flummiga hippiesarna knallar den "karismatiske" ledaren Timothy Bach som spelas av ingen mindre än stephen Pearcy från det usla hårmetalbandet Ratt. Av någon anledning flippar Bach ut och börjar slakta sina med-hippies. Klipp till nutid. Ett gäng ungdomar ger sig ut i skogen för att campa på exakt det ställe där Bach genomförde sin lilla slaktorgie. Orginellt? Inte så värst...

Man skulle kunna svära på att det är riktiga bilder från 60-talet!!!

Känns knappt värt mödan att möblera om halva rummet för att se en sådan här skitfilm. Om vi börjar med inledningen och det så kallade 1969: Jag hyllade nyligen scenografin i "Viva" då man hade lyckats fånga retro-looken på ett fantastiskt sätt. Det här är raka motsatsen. Hippiesarna ser ut som ett gäng teknikstudenter som har maskerad med temat 60-tal. "Öhh...bandanas var populära på 60-talet va?". "Ja, och såpbubblor måste vi ha med också!". En snubbe ser ut ha en indianperuk från Buttericks på sig. Ni hajar läget? Vidare är musiken i filmen helt värdelös och gör allt för att ta tankarna FRÅN 60-talet i inledningen. Hjärntrusten resonerade att det skulle räcka med att slänga in lite wah-wah-gitarr i skitmusiken för att det skulle dofta 60-tal. Ha ha, vilka nötter! Dessutom hjälper det ju inte att Stephen Pearcy själv medverkar på soundtracket (förstås...) Skådespeleriet är inte bra men trots det av betydligt högre kvalitet än foto, klippning och regi. Överexponerade naturbilder är inte så snygga och klippningen verkar gjord av ett blåbär. Storyn som regissören även skrivit är även den usel och leder fram till ett slut som är både lamt och irriterande (om man orkar bry sig förstås). Gore-hundar har inte så mycket att hämta här heller. Mest krut har man lagt på ett huvud Pearcy släpar omkring på i början. Sedan tog väl pengarna slut.

Våra färglösa manliga huvudkaraktärer...

Det positiva med filmen är att den i sin uselhet trots allt lockar till ett och annat skratt. I början rullar även en text som berättar om Timothy Bach och läses av en berättarröst som gör sitt bästa att låta som Martin Sheen från "Apocalypse Now"! Dessutom är Alexandra Westmore, som spelar Dee Dee, en riktig skönhet. Till skillnad från de andra viftar dock hon tyvärr inte med pattarna...

BETYG: 2/7 Riktigt generöst betyg för en sådan dynghög till film men några skratt gör mig på gott humör.

...och våra "sympatiska" kvinnliga dito.

Oj vad ljust det är i skogen! Skön gulaktig ton också.

Jaha, då var vi där igen...

...den jävla manliga flukten.

Kanske inte så konstigt...

...att Ranger Rogers låter blicken falla. Jaha? Du menar att det är REGISSÖRENS manliga blick. Ja ja, okej då.

Otäckt när benpiporna ploppar ut bara för att man fått handen avhuggen. Inte undra på den korpulente herrens fasa.

"Gurgel...bara jag..inte...blodar ner..min..buttericksperuk.."

Den här unge mannen står och urinerar. Notera att han har båda händerna på höfterna. Hur många män här avhåller sig från att hålla i penis under urinering? Jag behöver minst tusen svar för tillräcklig empirisk grund.

Pre-tay!

Roligare än så här blir det inte med Alexandra Westmore. Falkögon kommer även notera att en handduk kommer titta fram i nedre bildkant, så även motspelare och filmarbetare blev blåsta på nakenkonfekten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar