What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

onsdag 30 mars 2016

THE PHANTOM EMPIRE (1988) USA, 83 minuter. Regi: Fred Olen Ray.



The skitkorv empire

Stor möda har lagts på monster-makeupen...

En expedition ger sig in i underjordiska grottor då det rapporterats om att omänskliga och mordiska varelser har synts till här och att dessa ska ha ovärderliga diamanthalsband på sig. Ska expeditionen få plikta med sina liv, då dessa varelser har smak på människokött? Inte nog med detta. En helt ny värld döljer sig bortom grottorna - bokstavligen!

Filmens största irritationsmoment är detta manhafto. Nej, inte för att hon vresar eller är manhaftig utan för att hon är "roligt" odräglig hela tiden.

Det finns kalkonartad lågbudget och så finns det kalkonartad lågbudget med "självironi". Den senare sorten är näst intill lika avskyvärd som förtyckande diktaturer och sälklubbare. Den här filmen tillhör denna vedervärdiga kategori. Pinsamhetsministeriet slår upp sina portar på vid gavel när den komikhandikappade Fred Olen Ray försöker vara humoristisk med sin sörja av gamla monsterfilmshyllningar kryddade med lånade stop motion-klipp och skämt som var banbrytande på 1800-talet. Fred borde nästan få en egen nürnbergrättegång då han bär ett tungt ansvar som producent, regissör och manusförfattare. Det gör nästan ont att skriva dessa titlar då det känns som ett hån mot yrkeskårerna.

Mitt i manhaftandet lägger hon ändå till med en cameltoe.

Inget kan rädda den här pestbölden till rulle. Inte ens att Sybil Dannings tuttar halvt hoppar ur rymddräkten när hon slår en av huvudpersonerna på käften. Inte ens att fina Michelle Bauer till slut tappar grott-BH:n och inte heller dinosaurier eller robotar. Vi vet. Ni tänkte genast: "Vänta nu Udda Film...Med de ingredienserna KAN det ju inte vara så dåligt!" Jodå! När stolpskott utan humor ska börja skämta blir vi både äcklade och djupt indignerade!

BETYG: 1/7 "Självironisk" humor på lägre nivå än Clownen Manne. Då blir vi rasande och kan ej blidkas av tuttar, laserrobotar eller skräcködlor.

Latinokaraktären uppfyller alla Donald Trumps kriterier.

"Grottmålningarna" påminner starkt om vissa redaktionsmedlemmars barndomsteckningar.

Michelle Bauer fräschar upp filmen lite.

Här är det nån som redan fått nog av pekoralet.

Intelligent scen där "kannibalerna"* grillar en brud med kläderna på. Vilket är märkligast: Att monstren vill äta nåt med fastbrända kläder eller att det gyllene tillfället att visa upp en naken kvinna i en Fred Olen Ray-film inte tillvaratas?

Omtänksamma monster som vadderar med skumgummi. Blir nog gott med sånt fastbränt också.

Oj, tillgång till Robby the Robot (med nytt huvud). Då måste ju fanskapet vara med.

Brudarna är här!

Och här kommer deras drottning.

Sybil visar på lite girlpower till den grad att hennes power att hålla tvillingarna på plats reduceras.

Ny milstolpe i karriären för Jeff Combs.

Jodå!

Nya bottnar uppnås i filmen när de drar igång ett Three Stooges-nummer.

Jovisst. Jeffrey får agera trosfuktare i den här rullen.

Scen där Robby the Robot dyker upp.

Här har någon, vars redigeringskunskaper är i paritet med filmens kvalité, klippt ihop några scener och ni kan bl a se Sybils girlpower.

*Att monstren borde vara människor för att de skulle kunna klacificeras som kannibaler är inte så viktigt för Fred Olen Ray.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar