What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

lördag 26 mars 2016

GONE WITH THE POPE (2010) USA, 83 minuter. Regi: Duke Mitchell.



Drick ur den heliga graal!

Uncle Sam får en lektion i läppläsning. Första ordet börjar på F och slutar på K.

Paul (Duke Mitchell) är en lojal snubbe av den gamla skolan så när han muckar från finkan ställer han upp på ett torpedjobb som ska ge honom tillräckligt med pengar för att försörja sig och sina gamla vapendragare. Han har dock större planer än så och dessa involverar den helige överfadern själv: Påven.

Ouch! Vad gör man med en 20kg tung kamera i knät och inget C-foto? Bye bye fokus!

Ända sedan vi såg Massacre Mafia Style (1978) har önskan att se Duke Mitchell's gäckande andra film varit som jakten på den heliga graal. "Gone With the Pope" gjordes redan 1976 men blev aldrig slutförd då pengarna tog slut och ett till synes mer lukrativt TV-jobb kom i vägen. Till på köpet dog den talangfulla underhållaren Mitchell 1981 då hans eviga kedjerökande fyllt hans lilla kropp med cancer. Men Gud ske pris! Kanske läckte de gudomliga mirakel som fanns i filmen över till verkligheten då filmälskarna på Grindhouse Releasing återupplivade och slutförde denna klassiker? För oss på Udda Film blir påsken en högtid när något större än Jesus återuppstår! Take that, alla som störde sig på John Lennons klassiska uttalande.

Jeanne Hibbard läser innantill så det står härliga till.

Det var lite högtidligt att dra igång denna rulle och en smula läskigt då vi hade så högt ställda förväntningar att ett fiasko likt en påskhare som släpper en äggfjärt mycket väl kunde stå för dörren. Den inledande bibelreciteringen lovade gott och de mysiga 70-talsscenerna med stela skådespelarinsatser avskräckte ej. Inte ens den märkliga fängelsescenen där man i brist på material tycks ha zoomat in i negativet, med horribel skärpa som resultat, kunde dra ner den här filmen.

Gerillafilm: När man råkar få ett klipp av en hund som sätter sig i soffan då slänger man fan i det i filmen också!

Det är just i början man noterar en serie filmtekniska missöden. Problem med skärpan, bristfälligt ljud i fängelset och en skojig dialogscen där Jeanne Hibbard, som spelar Pauls flickvän, övertydligt läser sin repliker från en skylt på ett så stelt sätt att man kan tro att rigor mortis har inletts. Det är dock skojigt att höra hur fotografen Peter Santoro fick göra ett tremansjobb själv med allt vad lågbudgetresurser medför och man inser snabbt att Hibbard inte var med för sin skådespelartalang utan snarare för att hon var en ingång till alla lyxiga inspelningsplatser. Detta var nämligen en total gerillafilmsinsats och efterproduktionen har gjort ett fantastiskt jobb med restaureringen och färgsättningen av alla icke-matchande filmtyper som användes.

Anledningen till att Hibbard är med i filmen...

Nåja, bortsett från alla lågbudgetteknikaliteter är detta en fantastisk film som lever upp till våra högt ställda förväntningar. Den murriga 70-talsmiljöerna sveper genast in oss i en trygg snuttefilt av atmosfäriskt mys och Duke Mitchell själv är faktiskt riktigt bra i dessa hårdkokta roller han ger sig själv. När sedan våldet tilltar med sonen Jeffrey Mitchells "Jackknife" som soundtrack exploderar Udda Film-soffan i extas och studsar okontrollerat runt som en flock uppspelta hundar som just fått veta att de ska ut och rastas. Detta fina acidrock-stycke kunde även höras i "Massacre Mafia Style" och igenkänningsfaktorn tillsammans med den briljanta tajmingen är det som utlöser vår reaktion.

Duke Mitchell var en duktig nattklubbsartist och han har ju verkligen looken.

Självklart bjuds det även på en hel del opassande ögonblick som i dagens PK-läge* är likställt med blasfemi. Ta bara jargongen Paul lägger i nyllet på en svart glädjeflicka som dessutom tar allt i godan ro. Vidare har man slängt in en helt omotiverad sexscen med en ultrakorpulent kvinna som nästan är i paritet med en slags barnförbjuden Benny Hill-sketch. Det är dessutom intressant hur Mitchells karaktär går till frontalattack mot katolska kyrkan och faktiskt belyser väldigt tänkvärda fakta. Ambivalensen är dock total då det även slängs in en del religiösa mirakel i filmen.

70-talet: Röka ombord på flyget FTW!

Avslutningsvis kan det kanske tyckas lite märkligt att vi ger den här filmen högre betyg än "Massacre Mafia Style" som var en helt fantastisk våffla, men det är bara ett utslag av den glädjerusiga lättnaden över att våra förväntningar uppfylldes och...ja helt enkelt vår dagsform.

BETYG: 6/7 Vi är på vippen att ge toppbetyg här men lugnar ner oss då vi inser att det trots allt fanns några dalar här och var.

Här har ni en dam som shreddar skiten ur de flesta pöjkar.

Sin City.

Så här ska en fucking hotellinteriör se ut!

Total filmfjalle!

Duke lägger en male gaze på trosorna aktrisen vägrade ta av sig.

De verkar komma bra överens trots Paulys grova ord.

Ett sista farväl till Uncle Sam. 

La bella Roma. Fina arkivbilder.

Här är det dags att putsa upp sina finn-fem-fel-kunskaper.

Av inredningen att döma bor påven på en bordell.

Är det inte Jeff Becks farsa?

En scen som verkligen förde handlingen framåt...

Hijinks!

Huvudsaken är att Duke skrattar så han gråter.

Kan det vara världens smakfullaste jacka Pauly har på sig?

Tänk om det ändå vore Norden Duke var på väg till.

Vad är det finaste man kan ge påven? Jo självklart en smakfull jacka.

Duke är ascool.

En kille mottar den Helige Ande. Eller?

En underbart eisensteinsk scen där en halvt fejkad ultrarapidmisshandel varvas med bilder på piñataklubbande till totalt kontrapunktisk glad ragtime-musik. Lysande!

Unholy mother of God.

Den fantastiska "Jackknife" av och med Jeffrey Mitchell. Inte fullt lika rå version som i filmen men ändå.

Några murriga mysscener som inte fullt representerar filmen. :-)

*Vi på Udda Film vi här ta tillfället i akt att högljutt äcklas åt att dagens smygnassar beslagtagit rätten till att opponera sig mot det politiskt korrekta. Det är samma slags dumjävlar som i förlängningen sedan skulle stå bakom allt förbud mot "degenererad konst". Glad Påsk y'all!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar