What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

torsdag 9 mars 2017

THE EDITOR (2014) Kanada, 95 minuter. Regi: Adam Brooks & Matthew Kennedy.



Skoj med giallo

Filmen börjar bra. Eftersom Tristan i detta fall är en kvinna borde man alltså kunna göra en lebbversion av "Tristan och Isolde". Hmm....

Filmklipparen Reys (Adam Brooks) karriär har dalat avsevärt sedan han i en olycka blev av med fyra fingrar på ena handen. Han tvingas nu klippa sunkiga trash-filmer med usla skådespelare i huvudrollerna. Plötsligt börjar dessa mediokra aktörer att mördas en efter en och Rey hamnar genast under den nitiske men inkompetente kriminalassistenten Peter Porfirys (Matthew Kennedy) granskande lupp.

Mördaren i metafilmen ser rätt skön ut.

Vi är på tunn is när vi med trevande steg ger oss in i komedins läskiga värld. Skulle verkligen en giallo-spoof kunna fungera? Anledningen till att vi överhuvudtaget valde att titta på filmen var att vi råkade snubbla över en scen med Tristan Risks välformade bakdel på YouTube av alla ställen. Så rullar vi!

Filmens gyllene replik: "Honey? I'm in our home!" Roligt - på riktigt!

Det visade sig att nämnda dams stuss inledde filmen och scenen vi hade sett en glimt av tidigare bjöd på mer skoj. Alltså var våra svårflirtade rövar sålda. Själva komedin var rätt tafflig inledningsvis men när man använder den som ursäkt för att visa upp den ena nakna kroppen efter den andra fungerar den ju ypperligt! Snart kryddades den av lökiga mord och mysigt dubbade röster.

Katten också!

Filmen förhöjs av den sköna elektroniska musiken och man har även lyckats få den legendariske Claudio Simonetti ombord. Vintage-looken är lite si och så då den fungerar bra i vissa scener och mindre så i andra. Det färgade ljuset är ganska urvattnat men man har valt att gå med det lite urblekta utseendet i gradingen. Förutom allt sex och våld är våfflans stora behållning spooferna på kända scener ur allt från The Strange Vice of Mrs. Wardh (1971) till "The New York Ripper". Dario Argentos ande (även om han inte är död...) vilar ständigt över filmen i allt från små detaljer till helt plankade mord. Skitkul för oss genrefans!

BETYG: 5/7 En stark femma därtill! För oss komediskeptiker växer filmen vartefter och den postmoderna igenkänningsfaktorn är hög.

Tristans röv kan inte distrahera en sann narcissist.

Blink blink!

Videon till Billy Idols "Eyes Without a Face"...

Jajamen! Det blir male nudity också.

I klipprummet (we wish!)

Blink-VM fortsätter.

Linser (dock ej blåa här) hör till.

Jomenvisst! Udo har engagerats.

Heh-hello doggie!

Extrem bantning.

Fail! Ingen J&B där inte.

En vacker P.O.V.

LOL.

Sexfaktorn är extremt hög.

Fulci ler från sin maggotfyllda grav.

Jobbiga de är de där satanisterna, som alltid ska tagga allting.

Trailer

Lite mysigt soundtrackspår av Vercetti Technicolor (schyst namn).

Ytterligare musik.

Vi ångar på med mer skön musik.

Varför sluta när vi är on a roll? (Okej, det var den sista...)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar