What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

onsdag 1 november 2017

MERIDIAN (1990) USA, 86 minuter. Regi: Charles Band.



Twin beasts

Monstret Orco spottar ut en småväxt person med piska.

Amerikanskan Catherine (Sherilyn Fenn) återvänder till ett slott i Italien som är i familjens ägo och återförenas där med sin gamla väninna Gina (Charlie Spradling). Tillsammans går de och tittar på ett kringresande varitésällskaps föreställning och efteråt bjuder de med sällskapet till slottet på middag. Där går saker överstyr och tjejerna drogas och utnyttjas. Det är dock inte bara drogens inflytande som påverkat tjejerna utan sällskapets ledare Laurence (Malcolm Jamieson) har en mystisk dragningskraft på Catherine.

Katolicismen verkar stendöd.

Udda Film beger sig in i romantikens träskmarker med denna variant på "Skönheten och Odjuret". Vi är dock mer fokuserade på skönheten än den övernaturliga odjurethistorian och med skönheten menar vi de två unga aktriserna och den fantastiska miljön de befinner sig i. Jovisst, det är samma Parco de Mostri i vilken vi såg er favoritmuskelknutte Lou Ferrigno slåss i The Adventures of Hercules (1985) Otaliga är de B-skådisar som passerat in och ut ur monstret Orcos mun. Slottsinteriörerna är däremot inte filmade i det närbelägna slottet i Bomarzo som, vi ser exteriören på, utan i ett slott längre västerut.

Bomarzo, ett stycke ordinär italiensk glesbygd.

Det blir lite extra skojigt att kolla på den här filmen i dessa #metoo-tider då de vackra damerna utsätts för en klassisk date rape med obligatorisk nerdrogning. Det kunde knappt bli mer opassande under denna sliskiga Martin Timell-era. Som pricken över i får vi en sekvens som skulle få vilken PK-fanbärare som helst att vilja kasta sig på sitt eget svärd. När Sherilyn Fenns karaktär protesterar mot Laurence närmande sker följande:

Laurence: "Oh? A modern woman?"
Laurence ansikte mörknar: "Well I'm an old-fashioned man."
Varpå han ger henne en hård örfil med baksidan på handen så hon ramlar baklänges på sängen och han kan inleda ett övergrepp.*

Konsttjejerna uppskattar inte direkt hantverket i Parco dei Mostri.

Förutom det komiska i icke-PK-beteendet och diverse ögongodis är detta en rätt tråkig historia och vi får även genomlida en del teatralt skådespeleri - och då snackar vi klassisk teaterengelska med hårda R so framför allt Jamieson bjuder på. Men men, vi är ju totala italofiler och damerna Fenn och Spradlings medverkan gör det ju någorlunda sevärt. Kuriosa är att det är Mac Ahlberg som står för fotot. Mannen bakom svenska sexklassiker som "Bel Ami" och "Flossie".

BETYG: 2/7 Stark tvåa för miljöer samt T&A.

Men vad fan vet de?

Folk flockas till den superoriginella föreställningen.

Lite ögongodis för alla killar där ute.

En f d Nameless Ghoul lackar på Papa.

"Var är mina pengar, Papa?"

Efterfest på slottet!

Men vad gör den lille rackaren?

Såja, botten upp!

"Hm, märklig bismak..."

"Var - är - mina - pengar...Tobias Forge!?"

"Mmmhhh...yr...precis som senast jag vaknade upp...utan trosor."

"Heaah heaahhh HA HA HÖ HÖ!"

"Mm, jag är man och alla män gör så här. Aahhhh!"

"Mmffhh...känns som om...jag skulle behöva...skrika #metoo...men orkar...inte..."

Passionerat rape face.

Godmorgon Sherilyn!

Monstret Drago är morgonpigg.

Kvinnohatet!

Är det den snälla rape-tvillingen eller den onde?

Eller är det Neil Young?

Sherilyn med ett enastående O-face, fast det är inte ett sånt O-face.

Varulv med gomspalt.

Trailer som jämställer "seduced" med rape-drogad...

Hela filmen - i TV-version, d v s allt det göttiga bortklippt.

En senare bild på Charlie Spradling. Inte fullt så het som i filmen, dock med en skitcool topp!

*Ni som nu vill kasta er laptop i väggen av indignation över våra vedervärdiga empatilösa lustar bör reflektera över förmågan vissa människor har att skilja på film och verklighet. Lika lite som vi har behov av att skära folk i bitar efter att ha sett en gore-rulle har vi lust att se människor utsättas för våld och trakasserier i verkligheten. Vi förstår hela grejen med att filmer som dessa kan förstärka rådande normer men vi råkar ha förmågan att se felet i handlingarna och det är just det som gör skeendet så komiskt.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar