BABIJ JAR (2003) Tyskland/Vitryssland, 106 minuter. Regi: Jeff Kanew.

Gör om, gör rätt

Jimmie Åkesson ser väldigt exalterad ut.

Året är 1941 och den tyska armén rullar in i Ukraina som tillhör Sovjetryssland. Genast börjar judar likvideras men den judiska familjen Lerner har svårt att tro på de hemska historier som framkommer och avfärdar dem som propaganda. De blir dock snart varse om hur långt nazisterna är beredda att gå och förbereder sig för flykt. De får hjälp av grannsonen Stepan (Gleb Porshnev). Dennes mor är däremot inte lika vänligt sinnad mot judar och suktar redan efter familjen Lerners hus som snart kommer stå tomt.

Trångt på badplatsen idag.

Direkt när den här filmen rullar igång förstår man att man hamnat i en lågbudgetsoppa då välbekanta dokumentärklipp vi sett miljarder gånger i diverse andra världskrigsdokumentärer utgör ett inledningskollage. Vidare gör man en "Schindlers List" och kör filmen i svartvitt och kryddar med lite ångestkörer. Låt gå för allt detta men när berättelsen om de två familjerna spelas upp förloras all trovärdighet. Det är bara taffligt och sorgligt - och då inte på det vis filmmakarna intenderade.

Barbara de Rossi har blivit en fräsch MILF på de 15 år som gått sen Nosferatu in Venice (1989)

Det är ju ett känsligt ämne och borde således få ett värdigt gestaltande, alternativt ett cyniskt exploativt dito. Båda varianterna hade varit bättre än denna halvmesyr till lågbudgetvariant. Det går ju inte känna empati för personerna som slaktas när man inte tror på dem. Löklukten ökar markant (no pun) när ett gäng judiska gubbar eldas upp på en hästdragen vagn och en av dem börjar sjunga religiösa sånger med patos. Eh nej, knappast va? Ni våldspervon som känner stigande upphetsning över möjligheten att se gubbar brinna upp kan tagga ner då den sjungande farbrorn är isolerad i närbild med en diffus eld som brinner i förgrunden. Nix, inga gore:iga grilleffekter här inte.

"Här! I Kievs utkanter. Eller 'Kiiiiiiv' som Kristoffer Lundström säger.**"

Nej, den här "bortglömda" händelsen förtjänar en mycket bättre gestaltning med mångdubbelt högre budget. Ja, postern skyltar detta som "Det bortglömda brottet" vilket är en smärre överdrift då en av redaktionsmedlemmarna berörde ämnet i en skrivuppgift när han gick på mellanstadiet för 179 år sedan. Det må hända att hans äcklige lärare* inte var bekant med den makabra referensen men om en 11-åring i Sverige känner till "det bortglömda brottet" så kan det ju inte vara helt förlorat i historiens glömska.

BETYG: 2/7 Bortslösat ämne som drunknar i lågbudget.

"Ursäkta min blåsa..."

De tyska "befriarna" hälsas välkomna. Sovjeter, nazister...same same but different, kära ukrainare.

Är det en mobil du har i fickan överste eller är du bara glad att se ett massmord?

"♫How do we sleep while our beds are buuuurning?♪"

Okej då, lite eldstunts blir det, men ej på brinnande sångaren.

Judehatet förtär henne.

Har SS-mannen trots allt ett hjärta när han klappar den lilla judekissemissen?

Patriarken får utlopp för sin garderobsmisogynitet.

Sluta då! Hon har ju bara skickat era vänner i döden.

En erotisk scen för NMR-anhängare.

Spoiler alert - folk dog...

"H-herregud...varför har jag beatleslugg??? D-det är ju 1941..."

"Kan..inte leva...med det här..."

Filmteamet går noga igenom så ingen statist rör på sig.

"Blinka och du dör...statistjävel!"

Trailer med ångestkörer.

Massakerscenen.

*"Vila i frid gubbjävel" höll vi på att säga, men det visar sig att Åke lever fortfarande. Undra om han någonsin reflekterar över att han faktiskt kallade ett barn för "Lilla Hitler"? Nåja, han är så pass gammal att han snart möter den riktige Hitler. Happy trails!

** Er kulturförmedlare: Krille Lundström.