Udda film: MY HONOR WAS LOYALTY (2016) Italien, 115 minuter. Regi: Alessandro Pepe.

lördag 28 april 2018

MY HONOR WAS LOYALTY (2016) Italien, 115 minuter. Regi: Alessandro Pepe.

Inte en pojkkalsong är torr

I Pepes Nazityskland tar soldaterna alltid farväl av sina kära på en sommaräng.

Unterscharführer Herckel (Leone Frisa) tillhör den ökända elitdivisionen Leibstandarte SS Adolf Hitler och får se den ena stridsskådeplatsen efter den andra i takt med att hans förband sätts in för att skydda retirerande tyska styrkor. Tysklands krigslycka har vänt och i och med att illusionen om oövervinnerlighet har skingrats börjar desillusionen smyga sig på. Herckel får allt svårare att motivera sig allteftersom hans ideal och kamrater dör.

En lågbudget-Panther. Alla anala historiker ser genast defekter i designen. Skit samma...

Yes, vi blev som sagt nyfikna på regissören Pepes alster efter att ha sett Jugend (2018) och istället för att fortsätta plöja kortfilmerna slängde vi oss direkt på den ambitiösa långfilmen han lyckats sälja in till Netflix. Ja, vi nämner detta då detta är uppenbar lågbudget och vi blir smått förvånade över vad man kommer undan med på den "stora" kanalen. Det ska väl tilläggas att vi inte har Netflix så vi har bara våra förutfattade meningar om vad ett seriöst bolag borde ha för standard.

Här brassar vi på med pansar och flyg.

Kvalitetsmässigt får vi därmed se en del prov på överexponerade bilder och halvt misslyckad grading där hudtoner ibland förvandlas till zombiegrönt. Det är väldigt lite blod och gore för att vara en hårdkokt krigsfilm och detta beror definitivt på budgeten. Det är tydligt att man valt att fokusera på annat och kört på med CGI-skottskador. Med detta sagt vill vi ändå applådera det enorma arbetet med att sälja in de småskaliga krigsscenerna och autenticiteten i allt från uniformer till utrustning. Många seriösa krigsnördlajvarföreningar har bistått med manskap och utrustning och förmodligen har de inte fått mycket för det.

Ambitiöst att skildra tidernas största pansarslag i Kursk.

Pepe är ju skolad musiker och väldigt stolt över det men musiken i den här filmen känns mest bara smetig och ostig. Ja, lite i paritet med de lökiga inledningsbilderna där ett par skuttar omkring förälskat i naturen. Apropå ljudbilden, något vi älskar i gamla europeiska exploitation-rullar är dubbningen men här - då vi var tvungna att se den engelskdubbade versionen - fungerade det inte alls. Det känns föga trovärdigt att SS-soldater pratar amerikansk engelska i en modern film. Då hade fan varit roligare med klassisk lökig nazitysk accent.

Ryssen kommer! Säkert nån politiker som vill få ökat försvarsanslag när hen ser detta.

Men så över till det viktiga. Pepe har som vi påtalat tidigare utropat sig till något av ett geni och hade man några tvivel tidigare ser den här filmen verkligen till att exponera honom som en kis med alldeles för höga tankar om sig själv. Till att börja med har han missat att en film där man följer en karaktär bör ha något spännande att berätta om denna och så är inte fallet här då denna Herckel inte är speciellt intressant som person. Konflikten han slåss med är dessutom baserad på en otroligt naiv föreställning Pepe har om en SS-soldat i Hitlers främsta förband. Vi kände att Pepe balanserade på en rätt tunn lina i "Jugend" men lyckades hålla sig från några större moraliska traverklamp. Här sladdar han direkt av linan och stryper nästan sig själv i fallet. Filmen inleds med en slags disclaimer om att det inte är en politisk film, men bara man skildrar det "enkla soldatlivet i SS" och utmålar dessa som vilka soldater som helst klampar man rakt in i ett urskuldnings-VM utan dess like. Om inte detta vore nog avslutas filmen med ett stöveltramp rakt in i världens största hundskit då en kvinnlig narrator - i denna "icke-politiska" film - börjar filosofera runt de allierades lika stora skuld i kriget vad beträffar krigsförbrytelser och hur de enkla SS-soldaterna endast stred för sitt hemland. Ouch vilken tunn is! Missförstå oss rätt. Vi är också rätt trötta på disneyfierade skildringar (och framför allt historieberättande) om rättrådiga allierade som besegrar de genomonda tyskarna men här snackar vi om SS där soldaterna fostrades i raslära och som i och med tron på sin egen överlägsenhet och den starkes rätt inte hade större moraliska betänkligheter över att behandla andra som skit. Hade inte detta naiva filosoferandet inkluderats hade detta varit utmärkt rekryteringsporr för att övertyga snorvalpar om det fantastiska och spännande soldatlivet.

BETYG: 3/7 Jo, trots den otroligt naiva "icke-politiska" hållningen och bristen på en engagerande story är vi ändå imponerade över detaljskalan man med små medel lyckats uppvisa. En väldigt svag trea för bra krigsporr men inte mycket mer.