What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

söndag 1 april 2018

DISCO GODFATHER (1979) USA, 97 minuter. Regi: J. Robert Wagoner.



Put yo hate on it...

Det är diskodans gott folk!

Det är inte bara diskovågen som sköljer över Los Angeles nattliv utan även en strid ström av den nya fasansfulla drogen PCP. Tucker Williams, även känd som Disco Godfather (Rudy Ray Moore), en ex-snut som äger en nattklubb där han DJ:ar disko hela natten lång har en brorson som fastnar i en hemsk PCP-tripp. Detta får Tucker att ge sig ut på ett korståg mot drogen som sliter sönder samhället.

Dolemite har lånat kostym av Little Richard.

Blaxploitation-filmens kalkonmästare Rudy Ray Moore är tillbaka på Udda Film och här är det sämre än någonsin! Vi känner honom från paradrollerna i Dolemite (1975) och The Human Tornado (1976). I denna rulle var det tydligen dags att addera lite disko till de andra uttjatade klyschorna vi är vana att se i filmerna med den talanglösa kultstjärnan. Det kan ju verka både skojigt och sexigt men istället blir det bara mer långtråkigt. Många långa dansscener avlöser varandra, särskilt i filmens första hälft. Samtidigt får RR Moore tjata in sin copyright:ade fras "Put yo weight on it!".

"Sieg heil"? Nej då. "Put yo weight on it!".

Den tekniska kvalitén är som vanligt ingen höjdare heller. Ljudupptagningen särskilt är usel då dialogen ibland dränks av musiken. Överlag låter det som om mikrofonen är alldeles för långt från subjekten så omgivande ljud smälter in. Som om man skulle ha haft micken på kameran. Det är förstås en hel del kung fu-fajtande och självfallet är koreografin crap. Särskilt RR Moore själv ser ut som sömnig farbror som behöver stretcha lite mer.

Vresarklubbens ordförande är på plats.

Själva storyn är rörig och redan i den långa inledande diskodanssekvensen förlorar man intresset för vad som ska hända och letar efter roliga kalkonguldklimpar istället. Det är rätt många lökiga knarkhallucinationsscener men även dessa blir snabbt tjatiga, så även om vi visste att det vankades skräp så är vi besvikna.

BETYG: 2/7 Knappt det betyget ens. Vi sätter en stolthet i att plåga oss själva genom att aldrig snabbspola i filmer men här kliade det i fingrarna. Vi har dock karaktär och stoltheten kvar.

Hiskeliga hallucinationer när man ger sig på PCP!

Ja kids, man blir helt galen. Alternativt blir man Stevie Wonder, som han i bakgrunden.

Helt plötsligt bryter Frank Finn omotiverat fjärde väggen. Kan man inte skådespela kan man alltid göra andra minnesvärda saker.

Don't fuck with da Dolemite.

Vad var sexigt i slutet av 70-talet? Jo muskliga män på rullskridskor med stora mjuka paket i sina hot pants.

Konspirationsteoretikernas nattklubb har sett till att isolera innertaket.

Det bästa med vinylskivor är att omslagen kan användas som serveringsbricka.

Kung fu dancing.

Kolabuffé allihopa!!!

Disco Godfather med person som är babianfull.

Horhus-chict sovrum.

Det är jobbigt med hemofili.

När en av redaktionsmedlemmarna var i LA såg han faktiskt en hel drös med sådana här typer (som han till vänster) utanför en nattklubb på Santa Monica Blvd, så det är inget konstigt.

Tunn is! Vad ska du göra med den där piskan, cracker?

När Disco Godfather kung fu:ar mot ett gäng busar dyker plötsligt en snubbe med civilkurage och babyblå joggingdräkt upp.

Plötsligt blir det en tysk sexscen.

"Tittut!"

Trailer

Acting extravaganza! "Call an ambalance!"

Sexigt på rullskridskor.

Hela våfflan.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar