THE ORPHAN KILLER 2 - BOUND X BLOOD (2015) USA, 138 minuter. Regi: Matt Farnsworth.

Trosfuktarens sista hurra?

Tanning Mom hälsar er välkomna.

Audrey (Diane Foster) försöker starta upp ett nytt liv i Los Angeles efter att mardrömmen med hennes psykotiske bror Marcus (Matt Horwich) tog slut i och med dennes död. Den nya tillvaron är dock ingen dans på rosor och det förflutna plågar fortfarande Audrey. Hon försöker gå vidare men det ska visa sig att det förflutna manifesterar sig på ett högst påtagligt vis.

Marcus, eller TOK som vi också kan kalla honom, har träffat en tjej i skogen.

Det var länge sedan vi såg The Orphan Killer (2011) så självklart kommer vi inte ihåg ett skit av den och att döma av vår recension var den väl inte direkt minnesvärd heller. Denna uppföljare börjar ganska hyfsat i alla fall men känns mer lågbudget än vi har för oss första våfflan var, men som sagt vi kan ju ha fel där. Det märks snabbt att regissören Farnsworth har en bånge för MMA då var och varannan karaktär verkar hämtad från den scenen. Naturligtvis går även huvudkaraktären på MMA-träning och blir kompis med ett gäng från gymet.

Under tiden chillar syrran med en lustig liten cigg.

Det roliga med filmen är de sleaziga elementen där Farnsworth älskar att krypa upp in under Fosters lilla klänning med kameran och in i duschen med henne där hon självfallet av någon anledning står och putar med röven. Som om inte det vore nog arbetar hennes karaktär Audrey på den #metoo:igaste arbetsplatsen i LA. Allt hon kan göra för att trösta sig är att röka på en puka* eller mata en urban grottmänniska (!!!??) Tokeriet (Väl vald term av oss med tanke på att filmens titel förkortas till ärtiga "TOK 2") fortsätter med Marcus återkomst från de döda. Vi skrattar högt när han "galet" visslar eller särskilt när han nynnar som en duktig psykopat måste göra.

"Måste...mmmhhh aaahhhh...duscha...innan...aaaahh...jobbet."

Gore-nivån är återigen hög men sedan är det slut på positiva saker vi kan komma på rörande filmen. Det är fortfarande B-metal som spelas när det hettar till på duken och det kan vi väl förvisso leva med, men ta återigen en titt högst upp på hur lång filmen är. Yep, ni kan ju ganska snabbt räkna ut att det måste vara svårt att fylla ut det ljusåret till tid med något vettigt om man som Farnsworth är historieberättarhandikappad**. Det visar sig snabbt att han inte klarar detta. Han dödar dessutom den potentiellt lilla dynamik som skulle kunna exploateras genom att en dryg tredjedel in i filmen -SPOILER ALERT- låta Marcus injicera knasblod i lillsyrran så hon blir lika galen som han och därmed även en kumpan till honom. Jahopp... Vad ska nu driva filmen i cirka 90 minuter? Jo, att de dödar dummisar och sätter igång något slags "Walking Dead"-/badsaltepidemi! Bra idé Matt... :-I Vi kan inledningsvis skratta lite åt Audreys förvandling till death metal-sångerska. Ja, hon growlar, vrålar och dreglar svart vätska... Det mister dock snabbt sin charm och det blir snart irriterande att lyssna på hennes "psykotiska" skrattande och se henne gå omkring "galet" med axlarna uppdragna.

På jobbet är det lite obehaglig stämning. Den där Robert är lite creepig.

Filmen slutar även i ett stort antiklimax då Farnsworth uppenbarligen inte var kapabel att knyta ihop den trasiga säcken på något vettigt vis. Kanske hade luften gått ur efter misslyckade kickstarter-kampanjer och ett eskalerande drogmissbruk? Ja, det verkar som om detta kan vara den "prisvinnande"*** regissörens sista våffla då han efter en allvarlig olycka lade om sitt liv och har sadlat om till motivationstalare och personlig coach! 😃

BETYG: 2/7 Börjar lovande och bjuder på skratt men vänder till en utdragen gäspningsfest.

Hur kan det vara en sådan stämning när personalen älskar vovvar och lyssnar på sofistikerad musik???

Audrey sträcker lite på...benen.

Robert - säkerhetskille som han är - håller koll på henne.

"Måste hitta...mmhhh...det jag..aaahh...letar efter. Boop boop bee doop."

Det blir för mycket för Robert som tar en #metoo för laget.

Audrey tröstar sig med en skojig liten cigg.

Plötsligt dyker en urban grottmänniska upp!

"Komsi komsi grottgubbe! Att jag precis alldeles nyss blev utsatt för ett våldtäktsförsök har inte gjort mig det minsta misstänksam mot mystiska främmande män."

Audrey går till chefen för att anmäla Robert. Nog kan väl han hjälpa henne?

En snubbe med Lakers-nickedockor på hyllan måste väl ändå vara schyst?

Chefen har tagit ställning.

Nu vet vi att MMA-tjejer gillar att krossa ölsejdlar i huvudet på varandra på skoj när de är på krogen.

På vägen hem blir Audrey mobbad av ett par snorungar. Vad skulle Cool Cat säga??? Han hatar mobbare!!!

Marcus... förlåt: TOK, på väg till kvällsbowlingen.

Här gäller det att ha huvudet på skaft...😐

Audrey är förfärad.

Men plötsligt brister hon ut i black metal-sång! "Ruhhh rrRRRRÖÖÖÖÖÖAAARRrrr"

Av någon anledning dyker regissören upp i filmen.

Har Audrey blivit tossig? De uppdragna axlarna, den framskjutna underkäken och det "psykotiska" growlandet indikerar det.

Audrey spontanvrålar upprepade gånger. Det är rätt kul.

En MMA-snubbe med perfekt skäggväxt är mindre road.

Nick Principe är oklädsamt självironisk.

Samtidigt är det rast på #metoo-arbetsplatsen och vad gör man då om inte runkar? Farnsworth måste ha blivit alldeles till sig när han filmade detta då han glömde ställa skärpan.

DIY-Frankensteins monster. När du monterat dit anoden är nästa steg att applicera en katod.

Varför tar den svettige snälle farbrorn av sig kläderna för??

Undra om det är Farnsworts dotter som spelar i denna charmiga scen? Flickan heter i alla fall samma sak.

The Incredible Kebab Man!

"28 ÅR senare". Ja så känns det vi det här laget.

Hurra! Neil Breen-explosioner.

Muthafockaz gone Hollywood.

Är detta ett uselt skämt eller är det ren och skär idioti?

Det gick inte svinbra att finansiera mästerverket...

Kladdig teaser.

*Ja det är precis vad ni tror att det är.

**Vi får snart ge ut en ordbok med alla fina ord vi myntat!

***Enligt egen utsago.