HÖRE DIE STILLE (2016) Tyskland, 95 minuter. Regi: Ed Ehrenberg.

Hör magen mullra...

Misandristtanten delar med sig av logiken hon ackumulerat genom livet.

En pluton tyska soldater anländer till en ukrainsk by med tyskättlingar. Eftersom de är långt bakom fiendens linjer är de misstänksamma mot invånarna, trots att de är Volksdeutsche. Invånarna själva har inte behandlats väl av Röda Armén men debatterar ändå livligt var deras lojalitet ska ligga. Sakta byggs en viss tillit upp mellan soldaterna och invånarna eftersom de senare bestämt sig för att agera välvilligt. En av invånarna, Martha (Clarissa Molocher), är dock fast övertygad om att ryssarna bör underrättas då det skulle förbättra invånarnas ställning i de misstänksamma kommunisternas ögon.

Ja hur?

Wehrmacht marcherar in på Udda Film igen men de har inte så många ryssar att slåss mot, om man nu inte ser folktyskarna i byn som ryssar förstås. Dessutom verkar ju dessa vara riktigt hyvens. Eller? Den här filmen handlar om hur krig kan göra annars anständiga människor till brutala mördare. Hur misstänksamhet och vrede snabbt kan få en situation att eskalera bortom räddning. Enligt regissören ställer rullen den hypotetiska frågan: "Vad skulle jag ha gjort?".

Det är som om hon talar direkt till SD:s väljarbas.

Intressant frågeställning i detta sammanhang då karaktärerna beter sig på de mest märkliga vis och agerar som ingen vettig människa skulle ha gjort. Martha, som ska vara någon slags tuff brud med rättspatos, vill man ju från första stund ska få en luger upptryckt i gommen, dumjävel som hon är. Hon förleder dessutom en unge som i sin egen gränslösa idioti agerar katalysator för den katastrof som skall komma. Den tyske löjtnanten (Lars Doppler) bidrar med sitt eget schizoida anfall till händelseutvecklingen. Här kan man verkligen snacka om att psykotisk skuldbelägga kvinnor för sina egna tillkortakommanden. Karaktärernas agerande blir sedan bara mer och mer udda. Folk offrar sig villigt. Tyskarna har ett änglalikt överseende med en fanatiker i plutonen som -SPOILER ALERT- t o m skjuter en av deras egna.

Dumjävelsbarnet spexar till det.

Förutom karaktärernas märkliga beteende är det något med scenografin och skådisarna som gör att man inte tror på det som sker. Det visar sig ha sin förklaring i att hela ensemblen är ett gäng sistaårsstudenter på München Film Akademie. Så återigen är det lite av en studentfilm vi kollar på. Men då alltså bara skådisarna. Annars ser det riktigt bra ut med fina kalla färger i den ukrainska (filmat i Polen...) kylan. En detalj med ljudet bara. Vår kryptiska ingress refererar till -SPOILER ALERT- det fåniga pålagda ljudet av knorrande tarmar när en av soldaterna samt en av byflickorna får i sig gift. Det låter nästan som om vi plötsligt tittar på en Svullo-sketch där någon just ska dra av en brakskit.

BETYG: 3/7 Trots ett inte alltför välskrivet manus och en del vedervärdiga karaktärer (som man inte ska hata) är det ändå hyfsat underhållande.

Den tyske löjtnanten har en PERFEKT munkfrilla.

Vem sa att tyskar inte har humor?

Ett hajlande kaninkadaver: hilarious!

Sen blir det allsång - på tyskt vis.

Han hatar verkligen blowjobs.

Tysklands sorgliga svar på Edward Norton ställer den eviga tyska frågan.

Inte skulle väl ni..?

Living life deliciously.

Målgrupp för denna film: Dick Cheney.

Jamen gör det då! SNÄLLA!

När dina små pojkstreck just orsakat din mors död.

Skön karaktär. Här shame:ar hon sina kamrater istället för att tala om att det är hon som är till skuld för allt.

Under tiden har Ursula det lite kymigt.

Kolla! De har redan rest en staty av den tyske löjtnanten.

När nazismen slår över.

"Lookie, lookie - red hands!"

Vi håller med nazifanatikern. Jättemärklig skrattfest mitt i livsfaran.

Trailer