What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

tisdag 30 mars 2010

THE HURT LOCKER (2008) USA, 125 minuter. Regi: Kathryn Bigelow.



Multipel oscarvinnare tränger sig på bland B-filmerna här.

Klatu har kommit till Baghdad. "I come in peace, earthlings!"

Förste sergeant James (Jeremy Renner) anländer i Baghdad för att ersätta Sergeant Thompson (Guy Pearce) som ledde en tremanna desarmeringsgrupp. James bryter genast harmonin i gruppen med sitt vårdslösa och odisciplinerade sätt. Han struntar blankt i att uppehålla den livsviktiga kommunikationen mellan soldaterna och tar väldigt onödiga risker. Han retar främst upp Sergeant Sanborn (Anthony Mackie) till den grad att denne överväger att ta livet av honom. Den defaitistiske tredje gruppmedlemmen Menige Eldridge (Brian Geraghty) är en smula tveksam till detta. De lär sig emellertid att fungera ihop då James även visar upp en tålmodig och empatisk sida. Dynamiken är dock ändå explosiv då han fortsätter göra saker på sitt odisciplinerade vis och det finns hela tiden en spänning mellan James och Sanborn. James lär även känna en kaxig liten irakisk försäljarpojke som senare får en betydande roll i filmen. Dagarna till tjänstgöringens slut räknas hela tiden ned och frågan är om de alla ska överleva tiden ut.

Att dansa fånigt framför en explosion är väl inte så genomtänkt?

Att denna film vann sex av de åtta Oscar den nominerades för är lite förvånande, eller snarare, att den nominerades för alla dessa Oscars är vad som är förvånande. Missförstå mig rätt, detta är en bra film men SÅ bra var den inte. Vad jag har förstått så hatar irakveteranerna denna film för att den är så overklig och visst är den det men det tycker jag inte spelar någon roll. Bigelow brydde sig nog inte om att försöka vara så realistisk som möjligt utan var mer fokuserad på karaktärerna och det är ju detta som lyfter filmen. Denna krigsfilm handlar mer om en slags inre strid än om själva kriget karaktärerna deltar i och då kan i alla fall jag ha överseende med i vissa fall absurda övertramp på realismen. Det var dock en karaktär som var otroligt lam och endimesionell: Ett befäl (Robert Ginty) som upphetsat hyllar James cowboy-stil. Jag väntade under detta prisande hela tiden på att hans ton skulle ändras till en utskällning, då jag trodde han var ironisk men icke då. Eftersom detta var i början av filmen var jag lite orolig att detta skulle ha satt filmens ton men lyckligtvis fanns det starkare karaktärer än denna.

Att flagga en taxi, Baghdad style.

James är en helt avstängd person som endast känner sig levande när han utsätts för den ultimata faran. Han försöker desperat få kontakt med sin mänsklighet men den "riktiga" världen sviker honom hela tiden, inklusive hans lika avstängda fru, spelad av den vackra Evangeline Lilly. Vad som är lite svårt att smälta för mig är att inte ens James lille spädbarn till son kan hålla honom kvar i det civila. Pojken är ju så pass liten att han inte kan ha hunnit "svika" sin far, men det är ju liksom hela poängen, James är så pass emotionellt avstängd att inte ens faderskapet har någon betydelse. Hans relation till den irakiske pojken blir till något desperat försök att återfå kontakten med sitt eget mänskliga jag och visar samtidigt på det förvirrade sökandet efter något meningsfullt i den sjuka verklighet som krig innebär.

Asjobbig krämarpojke väcker märkligt nog känslor hos James. Fritt fram för pederastskämten här.

Tempot i filmen är mycket bra och de dryga två timmarna känns inte alls långrandiga. Beltrami och Sanders sparsmakade musik lyfter även den filmupplevelsen och kryddar den med lite skönt vemod. I sina bästa stunder känns detta verk lite som "Full Metal Jacket", även om denna film inte riktigt lirar i den toppdivisionen. Tänk er mer en slags emotionell "Generation Kill" med måttligt pang-pang. Helt klart sevärd.

BETYG: 4/7 Oscarmaterial? Njaee... Dock sevärd karaktärsskildring i orealistisk krigsfilm.

Ralph Fiennes plockar fram sin inre Lawrence of Arabia i rollen som legoknekt.

Male bonding. Endast män kan leka så.

James preparerar julskinkan, eller..?

Han måste vara den ende i världen.

Krig kan vara mysigt också - som en majbrasa ungefär.

Irakisk blottare visar vad han har.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar