THE WOLF OF WALL STREET (2013) USA, 180 minuter. Regi: Martin Scorsese.

Scorsese hittar tillbaka

Den cyniska tonen sätts direkt.

Jordan Belfort (Leonardo DiCaprio) tycks vara född att bli mäklare och efter en knackig start på karriären lyckas han snabbt bygga upp sitt eget lilla imperium, gödslat med lögner, droger och sex. Blåser man dock folk på löpande band blir förr eller senare myndigheterna nyfikna på vad som försiggår sig.

Margot Robbie introduceras.

Med risk för att framstå som alltför mainstream ger vi oss på denna blockbuster. På Udda Film är vi så insnöade att vi inte ens hade koll på vad Scorsese sysslat med de senaste åren och det kan ju vara lite förståeligt att intresset inte var på topp när den senaste filmen vi såg var "Shutter Island". Vi tyckte ändå att vi borde ge den här våfflan en chans då den gode Marty ändå gjort en och annan höjdarrulle. Det är vi glada att vi gjorde.

Är det månne Stevie Nicks han lattjar med?

Scorsese har helt enkelt dammat av sitt gamla "Maffiabröder"-koncept och klätt det i en ny kostym. Alltså har vi en Leo DiCaprio som direkt adresserar oss tittare och ibland t o m bryter fjärde väggen för att göra detta. Likt Ray Liotta i ovan nämnda film får vi följa Leos karaktär från gröngölingsstadiet till fullfjädrad skurk. Denna gång dock som sliskig kostymbärande ekonomisk brottsling till skillnad från Liottas gangsterkaraktär. Däremot konsumeras det minst lika mycket, ja kanske t o m mer, droger och brudar av DiCaprios rollfigur.

Vår ciceron presenterar sig.

Det hela är ganska over the top och snudd på problematiskt hur den cyniska och hedonistiska livsstilen skildras. Även vissa skådespelarprestationer tenderar ibland till överspel men det håller sig överlag på rätt sida av den tunna gränsen. Vi som någon gång tvingats iväg till ett call center på anställningsintervju vet att det faktiskt finns människor som är precis så här jävla dumma i huvudet. Vi tror att den här filmen borde kunna ha samma glorifierande ikonstatus för äckliga finansvalpar som "Scarface" för wannabee-gangsters. Kanske inte vad Scorsese hade i tankarna men inte katten hade heller stolpskottet Staffan Hildebrand* avsikten att peppa en generation snorungar att gå ut och sparka på varandra med "Stockholmsnatt", men så blev det ändå.

Snort-o-vision.

Rent hantverksmässigt är denna rulle väldigt välgjord med allt från foto till färgläggning. Man har skapat en plastig, glassig och färgglad atmosfär som passar storyn perfekt, vilket bryggar oss direkt över till manuset som är mycket välskrivet med skön dialog som annars bara Tarantino brukar få så mycket cred för. Terence Winter heter manusförfattaren som utgått från den verklige Belforts bok.

BETYG: 5/7 Scorsese levererar igen, i gammal god stil.

Sådana här mongon finns på riktigt. Synd att inte SD-mupparna fattar att det är sådana som tar deras pengar till skillnad från flyktingar.

Matthew McConaughey med kläder på överkroppen och en skön peruk därtill.

Filmens spökscen. Notera kvinnan till vänster och bristen på människor i övrigt.

Plötsligt försvinner hon i tomma intet medan nya människor materialiseras framför våra ögon. Hoppsan!

Jonah Hill är riktigt bra som finansäckel.

Kolla bara in detta. Fjollpreppoklädd förklarar han giftermålet med sin kusin.

Jon Bernthal har lämnat zombierna i "The Walking Dead" bakom sig och gör...detta istället.

Jordan Belfort talar med en klient på högtalartelefon.

Cirkus på kontoret?

En helt vanlig dag på jobbet.

Rena rama porreklamen för quaaludes, denna film.

Klassiskt inmundigande av kola.

Rena rama Paradise Hotel-partajet.

Icke sa Niclas.

Är det någon som smygkollar?**

Hm, nalle ser glad ut.

Nalle seeer dig.

Smakfullt klädd för succé.

Här är Jonah Hill på väg att få stryk på riktigt. Så kan det vara att jobba för Scorsese.

Den heliga graal, vad beträffar quaaludes.

Ett gott lavemang piggar alltid upp.

Jordan har just fått vad han själv benämner som: CP-fejs.

Det skadar aldrig med en schyst italiensk exteriör.

Den passar även in fint på en green screen.

Trailer

Filmens inledning. Scorsese visar hur man sätter tonen.

Margot Robbie cockteasar.

Mitt i allt quaalude-poppande finns det även tid att röka lite crack.

*Detta måste vara Hildebrands största ögonblick i karriären - att bli nämnd i samma sammanhang som Martin Scorsese (på en obskyr filmblogg på nätet...)

**Retorisk fråga.