CALL GIRL (2012) Sverige/Norge/Finland/Irland, 134 minuter. Regi: Mikael Marcimain.

Sleazy Stockholm

Välkomna till 70-talet. Japp, alla rökte.

Iris (Sofia Karemyr) har hamnat snett och åker in på ungdomshem. Hennes kusin Sonja (Josefin Asplund) gör henne snart sällskap och tillsammans rymmer de ut i den stockholmska natten. De festglada tjejerna rekryteras snart av bordellmamman Dagmar (Pernilla August) och deras ringa ålder gör dem snart extra begärliga för samhällets perverterade toppskikt.

Jo, alla inom omsorgsyrken hade faktiskt sådana här frisyrer.

Vi är så insnöade i vår lilla bubbla av crappiga filmer att vi totalt missar det mesta som händer nuförtiden. Följaktligen hade även denna film gått oss förbi. Tur för oss då att vi inte behöver se filmer på bio. Det här var nämligen en mycket trevlig överraskning.

Sverrir Gudnason med en "swedefro".

Vi fångas omedelbart av den härliga 70-talskänslan i filmen. En stor eloge går till kostym och scenografi som på ett ypperligt sätt återskapat detta magiska decennium. Vidare understryks detta av Hoyte Van Hoytemas underbart platta foto. Musiken spelar även en avgörande roll och den begåvade Mattias Bärjed, som lirade gura med The Soundtrack of Our Lives, har gjort ett fantastiskt soundtrack. Även urvalet av den diegetiska musiken är bra då man, förutom en ABBA-video, avhåller sig från de vanligaste klyschhitsen.

Tjejer lärde sig allt från Starlet.

Överlag är det även mycket bra skådespeleri och debutanten Sofia Karemyr gör ett fint porträtt av den på ytan tuffa men i själva verket så sårbara Iris. Det verkar dock tyvärr som om Karemyr hamnat i musikalträsket på senare år och vi kan väl hoppas att hon letar sig tillbaka till schysta filmroller i framtiden för talang har hon. Veteranen Pernilla August är härligt sleazig i rollen som bordellmamman Dagmar Glans och det känns uppfriskande att se en kvinna i rollen som äcklet som fördärvar oskyldiga själar.

Detaljer detaljer!

Manuset, skrivet av damen med det smidiga namnet Marietta von Hausswolff von Baumgarten, är löst baserat på geijeraffären där bland andra justitieministern Lennart Geijer utpekades som en säkerhetsrisk och misstankar om att politiker köpte sexuella tjänster av minderåriga väcktes. Tydligen var inte manuset tillräckligt löst baserat då filmskaparna fick problem mad familjen Palme som inte uppskattade insinuationerna filmens fiktive premiärminister gav upphov till. Det ryktas att man fick klippa ner filmen efter detta bråk.

"Tiden den stannar när vi rör vid vara-haaan..."

Vi gillade den här filmen starkt och det har väl förmodligen mycket att göra med vår nostalgifetisch för 70-talet. Vi är glada att det har kommit fram så mycket begåvat folk i landet som kan realisera en sådan här vision. Det var inte länge sedan man fnös föraktfullt åt löjliga skildringar av det fina årtiondet innehållande skitfula peruker och orealistiska partykläder. Här sitter allt som en smäck!

BETYG: 6/7 Svensk film mår bra när rätt folk får pengar (fast det krävs förstås utländska pengar då också...). Sleazigt, snyggt och bra.

"Så Mycket Bättre" att vara med i den här filmen Magnus.

Mjölkkartongs-FAIL! Den kom senare.

Småflickorna tar ett avgörande steg.

A shitload of cash på den tiden.

Demis är ett måste i samlingen.

"Äsch, några hundralappar gör oss väl inte till fnask...eller?"

Den klassiska lägenhetsfesten. Men vad är det för framtidssprit som står där på bänken? FAIL! Absolut Vodka kom 1979. :-)

Party like a politician.

Ouch! Statistkassan sprängdes.

Lite som när Led Zeppelin fick guldskiva i Stockholm.

Thinnertrasan!

Morgonen efter. Kuken kliar.

Läskigt när Harry Haffa står i trappen och lurar.

Det måste alltid finnas lämpligt ljus vid sminkbordet.

En brunett och en blondin i soffan. Likaså på TV.

Tidstypiska handikappramper? Nja...

Trailer

PS. Vi är lite väl elaka i felletandet bland bilderna. Vi vill återigen poängtera att man verkligen gjort ett fantastiskt jobb med 70-talsdetaljerna.