JULIE AND JACK (2003) USA, 90 minuter. Regi: James Nguyen.

Evig kärlek - till Nguyen

Tim Gorman plockade direkt upp tråden i en av filmens repliker: "Forever young..." och gjorde superostigt soundtrack med klara Alphaville-vibbar.

Jack (Justin Kunkle) är en mikroprocessorförsäljare som det går ganska knackigt för. Han får rådet av sin promiskuöse kompis (Will Springhorn) att testa en internetdejtingsida och ganska snabbt träffar han då Julie (Jen Gotzon) som han förälskar sig i. Livet leker och lyckan vänder. Jack börjar plötsligt topprestera på jobbet och han är redo att ta sitt nya förhållande till nästa nivå. Julie är dock inte beredd att släppa in Jack helt och hållet och hennes mystiska hemliga förflutna börjar frustrera Jack ordentligt. Det rosenskimrande förhållandet kanske är på väg mot sin första kris?

Jack söker råd av den här killen.

LOL. Ni kanske undrar vart Udda Film är på väg efter att ha läst resumén ovan men ta då en extratitt på vem som regisserat rullen så kanske ni kan förstå varför vi är mitt uppe i en oplanerad liten minifestival. Jodå, vi fortsätter att beta av Nguyens våfflor och har nu kommit till hans första verk. Det måste väl vara helt obeskrivligt dåligt, kanske ni tänker? Ja, låt oss kolla!

Vars ytterst tillfälliga flickvän tydligen hellre går och öppnar dörren än låter Jacks polare nå klimax.

Vi märker snabbt att Nguyen redan här skapade sin vinnande formel för berättande. Huvudkaraktären har alltid varit - och kommer alltid förbli (?) en försäljare. Så återigen hamnar vi i konferensrum där man går igenom periodens resultat och träffar dryga självbelåtna medarbetare. Faktum är att det här är samma story som i Replica (2005). Åtminstone till en början.

I denna något överexponerade scen får vi se polarens schysta Hef-morgonrockkavaj. Det låter f ö som om scenen vore inspelad utomhus med det öronbedövande trafikljudet i bakgrunden. 😀

Ännu en gång bjuckas vi horribelt ljud och med Nguyen bakom kameran blir det mängder av överexponerade bilder och skakig handhållen kamera. Regissören medverkar även i filmen som professor Tran och det är knappt man känner igen den unge Nguyen. Här är det faktisk en biroll han spelar, med en hel del dialog, så det är inte den sedvanliga cameon vi får. Skådespeleriet överlag är väl inte superbra men ändå bättre än i hans andra filmer och huvudkaraktärerna är faktiskt snudd på intressanta. Jack är en ovanligt sympatisk leading man till skillnad från Nguyens vanliga stalker-karaktärer.

Jaha? NU passar det att fortsätta!

Ja, faktum är att detta är Nguyens klart bästa film, vilket paradoxalt gör den till den minst underhållande. Allt är som ni förstår supermediokert och ultralågbudget men det är inte fullt så hysteriskt dåligt att man börjar fist-pumpa i galen glädjeyra. Allt är förstås relativt, men vi snackar givetvis i förhållande till hans efterföljande verk. Som ni vet är ju Nguyen kungen av "romatic thrillers" men här är det definitivt mer romantik än thriller. Det närmaste thriller han kommer här är när han kör sina fanboi-hyllningar till Hitchcock. Han har här faktiskt lyckas engagera den gamla Hitchcock-aktrisen Tippi Hedren och han låter henne självklart interagera med ett par burfåglar...hö hö hö.

BETYG: 3(+)/7 Uselt som vanligt men ändå tyvärr bättre än vad han presterade senare.

Ett par polare på en bar. Men den skarpögde noterar att man sannerligen serverar gialloblask på denna sylta! 🏆💯

Kontorskuben där Jack sitter och kränger processorer.

Det är verkligen bländande kärlek som uppstår. James kamera har svårt att värja sig.

Jacks storkund verkar sitta på exakt samma kontor som Jack själv.

Lycka är när man slänger omkring sin partner.

Jaså Coit Tower igen? Verkar vara go to-stället för romantik.

Klart man ska klä sig asiatiskt när man går på asiatisk restaurang.

Kanske inte lika episk konferensapplåd som i "Birdemic" men på ljudspåret låter det minsann så.

LOL. När The Palace of Fine Arts dyker upp vet man att det är en bra film.

Director of photography: James Nguyen.

VR-ångest?

Nya råd från cupid-polaren?

I den här scenen heter fläktdånet på ljudspåret duga.

Den eviga Nguyen-modern som Jack pratar med har förstås ett mildare fläktbrus på sitt ljudspår. Det märks knappt alls när man klipper fram och tillbaka mellan de två... 😐

En ung James snubblar över sina egna repliker.

Även Julie håller konferens som väcker applåder med tillhörande boost på ljudspåret.

Notera ansamlingen av fåglar på bryggan. Det kan bara betyda att...

.. Tippie Hedren ska göra entré!

Självklart ska Nguyen skoja till det och låta Tippie lattja med fåglarna. Den ena måste tydligen ha kolat då det bara är en kvar i "Replica".

Det där köket ser bekant ut.

Flashiga effekter när en slags "Phantasm"-fotbolls-EM-animation plötsligt dyker upp.

Director of photography: James Nguyen. 😆

Lee Boren visar upp subtilt skådespeleri. Lysande regi av Nguyen där!

Trailer med soundtrack som inte låter som Alphaville - dock som kristen videomusik.

Tippi Hedren gör sin förmodligen bästa skådisinsats när hon blir ombedd att jämföra Nguyen med Hitchcock samt beskriva regissören. Notera även Nguyens Hitchcock-hyllande i inledningen, som aldrig vill ta slut.