Udda film: JESUS CHRISTUS ERLÖSER (2008) Tyskland, 84 minuter. Regi: Peter Geyer.

söndag 7 mars 2010

JESUS CHRISTUS ERLÖSER (2008) Tyskland, 84 minuter. Regi: Peter Geyer.

Kinski ger ett paradoxalt framträdande.

En man i spotlighten. Naket och minimalistiskt... eller ja, jag tyckte det var en schyst bild helt enkelt.

Året är 1971 och Klaus Kinski återvänder till sina rötter genom att framföra den eget skrivna texten "Jesus Christus Erlöser" (Jesus Kristus frälsare) inför ca 5000 personer i Berlin. Det är en samhälls- och kyrkokritisk monolog som till större del är baserad på nya testamentet. Kinski pekar på hyckleriet och hur Jesu budskap har perverterats av olika intressen och tidsandan trogen kritiserar han även kriget i Vietnam.

Glåporden haglar direkt. Här har man t o m lagt till ett extra "L" på slutet för mer emfas.

Problemet är bara att en mängd arga unga män (och någon enstaka kvinna) i publiken känner sig provocerade av Kinski och känner det nödvändigt att häckla honom. För dem är Kinski galjonsfiguren för hyckleri som har mage att citera Jesus läror om generositet och att dela med sig till sin nästa när han har tjänat "miljoner" på sina spagettiwesterns och dessutom tar 10 D-mark i inträde till föreställningen. Andra uppfattar det som att Kinski utger sig för att var Kristus själv och det måste ju vara oerhört provocerande om man är låst i en löjlig religion. Det blir inte bättre av att Kinski reagerar väldigt aggressivt på dessa häcklare och vrålar okvädningsord åt dem samtidigt som han beskriver hur Jesus skulle ha piskat förstånd i dem. En smärre kovändning från vända-andra-kinden-till-budskapet han sekunden innan reciterat. Kinski lägger hela tiden krokben för sig själv med sitt våldsamma humör, som t ex när han inviterar en av häcklarna att komma upp på scenen och stå för sitt ord för att nästa ögonblick, när denne antar utmaningen, låta en livvakt kasta honom av densamma. Det är synd på Kinskis fina framförande, som han gör med rörande patos och på det vettiga budskapet han vill framföra. Samtidigt blir det väldigt skojigt när Kinski förlorar besinningen och agerar ut som vi alla skulle vilja göra - på ett oerhört barnsligt, kompromisslöst och ogenomtänkt vis. Man förstår hans frustration men man lider med/skrattar åt hans mentalt instabila sätt att tackla situationen. Man kan dock fråga sig hur det är ställt i huvudet på alla dem som betalade, på den tiden, hela 10 D-mark bara för att kasta skit på någon, för det är tydligt att de gick dit med den målsättningen då de sätter igång med glåporden direkt.

"I want to take the Pepsi challenge!"

Regissören Peter Geyer var naturligtvis inte på plats då han var typ fem år gammal när detta evenemang spelades in. Vad han däremot har gjort är att sammanställa allt film- och audiomaterial som Kinski aldrig gjorde något med, vilket är tur för oss efterlevande då man bara sett glimtar av detta framträdande i Werner Herzogs "Mein Liebster Feind" tidigare. Efter den avbrutna recitationen återvänder Kinski ytterligare en gång och framför hela monologen på golvet framför scenen inför de hundratal åskådare som valt att stanna. Härifrån tycks endast bilder från journalisters kameror finnas dock rullar fortfarande audioinspelningen så Geyer har lyckats pussla ihop en avslutning på dokumentären med hjälp av detta.

BETYG: 5/7 Ett rörande och samtidigt roligt dokument över en väldigt duktig men samtidigt instabil skådespelare samt den ibland överentusiastiska missriktade uppkäftigheten som präglade tidsåldern.