BUCKTOWN (1975) USA, 94 minuter. Regi: Arthur Marks

Don't be jivin' cracker!

The Hammer mitt i en cracker-svärm.

Duke (Fred Williamson) anländer till Bucktown i Alabama för att begrava sin bror och hämta ut sitt arv. Han övertalas att stanna och återigen öppna upp broderns igenbommade bar. Han blir dock snart varse om varför baren stängdes och om vilket pris han måste betala för att hålla den öppen. Den lilla staden är nämligen kontrollerad av ett gäng rasistiska gangsterpoliser som inte är sena att kräva tribut av alla näringsidkare. När Duke står upp mot "the man" hotas han och hans nyvunna flamma Aretha (Pam Grier) till livet. Dags att kalla in det tunga gardet. Sagt och gjort, Duke ringer sin gamle vän Roy (Thalmus Rasulala) och ber honom ta med sig ett gäng hårdföra grabbar till Bucktown för att göra upp med de korrumperade snutarna. Tyvärr får Duke snart ångra sitt beslut...

Redneck-snutarna sätter sig i "respekt".

Jag såg den här filmen för ca 103 år sedan och kommer inte ihåg ett skit av den så då var det naturligtvis läge att se om den då det alltid är mysigt med lite blaxploitation-action. Det här är lite som en blaxploitation-hyllning till "I Nattens Hetta" med Sidney Poitier. En sofistikerad svart storstadssnubbe dyker upp i en lanthåla i Södern och råkar genast ut för brutal sydstatsrasism i polisens regi men står upp för sig mot alla odds. Där tar väl likheterna slut och övergår istället till typiska blaxploitation-klichéer med våldsamma konfrontationer, hormisshandel och "stickin' it to da man". Tur att det är sådana roliga klichéer då, för även om detta inte är världens bästa film är det ju ändå en typsik film i sin genre och då snackar vi en genre som jag högaktar. Visst är det roligare med mer urbana miljöer, visst är det en usel kameraman som har svårt med skärpan och visst är det ett ännu sämre audioteam som varken kan konsten att ta upp ljud på ett adekvat sätt eller sedan mixa det till belåtenhet, men det gör inte så mycket då vi får se The Hammer sparka röv och Pam Grier lätta på kläderna. Apropå sparka stuss så måste jag ju även utdela en känga till fajtkoreografen (fanns det överhuvudtaget någon?) som såg till att kombatanterna parerade slag innan de än påbörjats att delas ut. Åter till det positiva. Schyst musik förstås, något som är näst intill obligatoriskt i genren. Jag gillade särskilt när den klassiska "knull-soulen" rullade igång så fort det vankades "sexy time".

BETYG: 4/7 Klyschigt samt lite halvtaffligt hantverk men ändå klart sevärd blaxploitation.

Don't fuck with da Hammer (särskilt inte när han har så fina röda byxor)!

Aaaahhhhhwww yeaaahhh....

Sum baaaaad brovas in town!

Duke och Roy är verkligen KÄRA gamla vänner.

Kameramannen upprörs så av realismen i hormisshandeln att han tappar fokus - bokstavligt talat.

"I'll put a cap in yo ass, fool!"

...kunde de ha sagt, men de skrattar mest.

 T.J. iförd en ärtig keps.

Pam Grier: så sårbar (och sexig)!

Trafikskolan kurs 1A: Kör aldrig på bil med pansarfordon. Explosion uppstår garanterat då.

Trodde ni verkligen  Terminator var den förste att braka in i en polisstation med ett fordon?

Some baaaad muthafuckers comin' too yo town cracker!