Udda film: THE WALKING DEAD (2010) USA, 66 + 5x45 minuter. Producent: Tom Luse.

söndag 2 januari 2011

THE WALKING DEAD (2010) USA, 66 + 5x45 minuter. Producent: Tom Luse.

Äntligen en ordentlig zombie-tv-serie.

Fritt fram för tolkning.

Vi inleder det nya året med att återigen ta en avstickare i TV-land, för det går ju knappast att förbise det faktum att det äntligen skapats en TV-serie som kastar oss rakt in i en zombieapokalyps. TV-mediet befäster därmed sin starka position som god underhållning.

Vadan denna förfärliga ångest?

Vi följer vicesheriffen Ricks (Andrew Lincoln) kamp för överlevnad i den amerikanska södern efter att en zombieepidemi brutit ut. Efter ett minst sagt brutalt uppvaknande, vilket vi inte ska gå närmare in på, försöker han först och främst att förstå sin nya omvärld. Sedan försöker han finna sin familj och dessutom försöker han hitta en plats med någorlunda struktur och trygghet. I en extrem värld kan dock medmänniskor ibland utgöra en större fara än blodtörstiga zombier.

Åh vad fint! Nästan som i "Zombie Flesheaters".

Ja, ovanstående resumé låter väl som vilken annan klyschig zombiehistoria som helst just p g a att det alltid är ovanstående som händer. Det som är skillnaden med den här serien är att man tack vare formatet har mer tid att ägna åt karaktärerna och deras känslomässiga reflektioner. Såvitt jag kan minnas är det första gången jag sett ett så gripande porträtt av en zombiekatastrof. Inte bara av de nära och kära som blir bitna och därmed är dömda till att vandra som odöda kannibaler utan även av de arma zombierna själva. Rick visar faktiskt en medkänsla för de levande döda som är ovanlig i genren. Nu är detta dock inget mesigt känslodrama bara för att man har tid att utforska karaktärernas emotionella sida.

En gripande scen. Ja, på riktigt alltså.

Nej, detta är blodigt värre. Jag förbluffas återigen över hur låg toleranströskeln har blivit. Denna serie rekommenderas från 14 år i USA vilket jag tycker är en smula anmärkningsvärt då man får se styckningar av kroppar, lemlästning och lik så långt ögat når. Tänk att för bara 20 år sedan så fick inte ens vuxna se sådant här i Sverige. Det var straffbart att hyra ut videofilmer som hade en bråkdel av det grafiska våld som nu serveras på TV. Nåja, inte mig emot. Ultravåldet i den här serien är dessutom mycket välgjort, även om det ofta handlar om CGI är det snyggt gjort, inte som i en del zombiefilmer jag sett.

Vad nu? Är Lasermannen igång igen?

Vidare gläds jag åt att det är old school-zombier som är så där charmigt sävliga och mest hasar fram. Seriens "huh!?"-ögonblick bjöd episod tre på då jag fick syn på regissörens namn: Johan Renck. Just det, regisserat av självaste Stakka Bo. Jag som trodde han bara höll sig till reklam- och musikvideor. Ja okej, han har gjort en film också ("Downloading Nancy") som jag inte har sett. F ö hade varje avsnitt olika regissörer men man har ändå en fin kontinuitet. Det var dock en kort förstasäsong och lösa trådar har lämnats öppna för fortsättningen (som redan är igång). Klart sevärd serie som jag hoppas inte urartar till en massa mystiskt Lost- eller Arkiv X-trams, för den risken upplever jag som överhängande. Keep it simple folks!

BETYG: 5/7 Rekommenderas varmt för även andra än gamla zombieälskare som jag själv. Bra karaktärsporträtt och våld i överflöd ger en schyst kombination.