What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

fredag 4 februari 2011

I SPIT ON YOUR GRAVE (1978) USA, 101 minuter. Regi: Meir Zarchi.



Originalet.

Jennifer sträcker på benen vid bensinmacken.

Jag tänkte ta mig en titt på remaken av den här filmen för att jämföra med detta original. Det slog mig då att jag faktiskt inte kommer ihåg ett skit av originalet trots att jag vet att jag sett det. Mycket märkligt, även med mitt urusla minne, så jag antar att jag måste ha slumrat mig igenom filmen då jag såg den för 103 år sedan. Det i kombination med kvicksilverutsöndrande amalgamfyllningar och oändliga blackouter under mina glada festarår har gjort att min sargade och en gång hyperintelligenta hjärna har raderat all information om denna klassiker. Alltså var det lika bra att se om den. Sagt och gjort!

"Vilken jävla hora!" tänker Johnny.

Den unga författarinnan Jennifer (Camille Keaton) beger sig ut på bondvischan för att i lugn och ro kunna skriva på sin nya roman. Innan hon når den mysiga stugan hon hyr stannar hon till på en bensinmack för att tanka och fråga efter vägen. Johnny (Eron Tabor), som jobbar där, servar henne och hans två deadbeat-polare (Anthony Nichols & Gunter Kleemann) leker med kniv i bakgrunden. Väl installerad i den idylliska stugan ringer Jennifer efter mat-delivery som levereras av den halvt utvecklingsstörde Matthew (Richard Pace), som på sin fritid gärna hänger på Johnny och hans vänner. Senare på kvällen kommer Jennifer på tal i killgänget som f ö inte har den skönaste kvinnosynen. Det dröjer inte länge förrän de börjar trakassera Jennifer och dessa trakasserier övergår snabbt i sexuellt övervåld. Jennifer repar sig dock och hon är inte ett dugg glad...

"Ti-hi! Jag måste ta ett bad."

Jag har nu ett svagt minne av att jag var rätt besviken efter att ha sett den här första gången. Då väntade jag mig förmodligen något ännu brutalare än det här och på den tiden jagade jag ju ständigt de värsta filmer man kunde tänka sig. Med det sagt måste jag ändå påpeka att det här inte är någon mysfilm precis då vi får se Jennifer utsättas för upprepade våldtäkter, misshandel och sadism. De manliga karaktärerna agerar som posterboys för ROK:s bild av män i allmänhet - djuriska sadister som tycker att kvinnan ber om det. Jennifer kommer dock igen och hennes hämnd är brutal och samtidigt isande kall. -SPOILER ALERT- Jag har inget emot att se henne utföra kvinnors hämndfantasi nummer ett på en av männen jag har däremot lite svårt att köpa att hon använder sin nyligen våldtagna kropp som lockbete. Visst, det skulle man väl kunna tänka sig, men när hon låter en av männen fullborda ett samlag med henne bara för att hon ska kunna döda honom på uttänkt sätt blir det en smula mysko tycker jag. Även ovan nämnda superhämnd föranleds av en sexuell handling. Kanske Jennifer tycker att hennes kropp redan är så skändad att det inte spelar någon roll? Nej, hon beter sig allmänt märkligt efter att ha varit utsatt för ett sådant fruktansvärt trauma, där männen t o m skickade Matthew för att göra slut på henne. Till att börja med stannar hon kvar i stugan och fortsätter skriva på sin roman fram tills dess att hon kan ta itu med sin hämnd. Oookej...

Det lokala utvecklot levererar dagligvaror med ett leende.

Det är ändå en rätt hyfsad film och den är ju så där murrigt amerikansk 70-talsfilmmysig. Bristen på musik i filmen är tydligen inget smart stämningsgrepp utan bara ett misslyckande att hitta passande arkivmusik. Det fungerar dock rätt bra i sammanhanget och vi får då nöja oss med viss diegetisk* musik som när Jennifer lyssnar på en skiva eller Andy rockar sitt munspel. Trots Jennifers grymma öde och brutaliteten i vissa scener blir jag inte speciellt gripen av detta och filmen passerar med en axelryckning.

BETYG: 3/7 Hyfsad rape/revenge-film som trots sin kultstatus inte är speciellt imponerande.

Jennifer försöker skriva i lugn och ro men grabbarna dyker upp i en båt och beter sig som folk gör i allmänhet. Just precis, som jävla idioter!

Leken är slut. Det sexuella våldet har tagit vid.

Efter våldtäkten bjuder Andy på lite skön munspelsmusik (Ja, han är faktiskt riktigt duktig!)

Så var det dags igen...

Sen blir det bögfest!

Nähe, inte det..?

Ytterligare ett charmigt våldtäktsfejs.

Ångesten tar vid.

Men vem har tid med ångest när en bok behöver skrivas?

Kan Jesus hjälpa?

Jesus din rackare, vad har du satt för griller i huvudet på flickan?

Oops!**

Pistol? Vad är det för tråkig hämnd?

Lugn bara, blodbad utlovas.

Trailer som SPOILAR en massa sköna scener.

*I den narrativa världen som alltså karaktärerna i filmen kan höra.
** Skapligt stark Jennifer måste vara för att ha kunnat utföra detta...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar