Udda film: I SPIT ON YOUR GRAVE (2010) USA, 108 minuter. Regi: Steven R. Monroe.

måndag 7 februari 2011

I SPIT ON YOUR GRAVE (2010) USA, 108 minuter. Regi: Steven R. Monroe.

Remake och höjd brutalitetsfaktor.

Total avkoppling, långt bort från stadens larm.

Så här har vi alltså nyversionen av filmen jag recenserade sist och handlingen är förstås snarlik men med några tillägg och förändringar. Vi har fortfarande den unga författarinnan Jennifer (Sarah Butler) som ska ut på skogsvischan för att skriva roman och koppla av men redan på bensinmacken hon stannar till på blir det lite obekväm stämning när hon träffar på Johnny (Jeff Branson) och hans två vänner (Daniel Franzese & Rodney Eastman). Just detta möte är katalysatorn till männens senare trakasserier och övergrepp då de finner Jennifer vara en hora till stadstjej som sitter på allt för höga hästar. Givetvis finns även den utvecklingsstörde Matthew (Chad Lindberg) representerad i filmen men här agerar han rörmokare istället för springpojke. Männen förgriper sig på Jennifer med en så våldsam sadism att hon välkomnar döden i den kalla höstfloden hon handlöst kastar sig i. Döden välkomnar dock tydligen inte henne och hon kommer tillbaka med en våldsam och hatkryddad hämnd.

Den mysiga skogsstugan har även en välförsedd verktygsbod.

Vi lever i ett rått mediaklimat nuförtiden vilket möjliggör en remake av en så pass brutal film som originalet, som man dessutom lyckas förråa mångt mycket mer. Den färgglada murriga 70-talsomgivningen från originalet har ersatts med smutsig, flottig och grå 2000-tals hillbilly-miljö då man har lagt blågrå ton på hela filmen. Man ser även tydliga influenser från "Motorsågsmassakern" och "Saw" när man snackar brutalitet och sadistisk uppfinningsrikedom. En hyllning till "Den Långa Färden" har man även slängt in då man under övergreppet på Jennifer uppmanar henne att gnägga som en häst efter att ha inspekterat hennes tänder. -SPOILER ALERT- En passning till den felaktiga originalaffischen har man även skrivit in i manus då det på den stod att fem man fick smaka på Jennifers hämnd. Något som var felaktigt då det bara var fyra. I den här remaken har man dock utökat skaran förövare då även den lokale sheriffen hakar på övergreppen i en förutsägbar twist. Moderniseringen av filmen inkluderar även att man under våldtäkterna hela tiden filmar med en handycam. Något som förstås får konsekvenser senare i handlingen. Vi får alltså ett annorlunda händelsförlopp än i förra versionen och Jennifer fortsätter här inte att skriva på sin bok efter övergreppet utan bara försvinner i vattnet för att senare dyka upp mystiskt från ingenstans. Hon skänker heller inte bort sin kropp i hämndsyfte i den här versionen vilket känns lite naturligare. Hennes hämnd är otroligt rå. Långt mycket värre än i originalet och vi besparas inte många detaljer. Jag blir dock inte speciellt chockerad av tortyrhämnden då man nuförtiden försöker överglänsa varandra i brutalitet inom skräckgenren och därmed har man ju sett det mesta redan. Det handlar mest om nyanser i uppfinningsrikedomen.

Hoppsan! Flukt-o-vision.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här filmen. Var den bättre/sämre än originalet? Hmm...definitivt råare i alla fall. Jag kan inte säga att det var en dålig film direkt även om Sarah Butlers skådespeleri inte var så övertygande förrän, ironiskt nog, övergreppen började. Det kändes dock inte speciellt engagerande när folk gjorde varandra illa hela tiden och på något sätt kändes det ganska klyschigt även om den här rullen kanske höjer sig något över massan av torture porn-skräck som har dränkt marknaden på senare år. Både original och denna remake har sina för- och nackdelar så domen blir:

BETYG: 3/7 Jag är kanske lite snål denna gång då jag velade mellan en 3:a och en 4:a, men så jävla intressant var inte den här filmen.