What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

måndag 1 oktober 2012

A PASSAGE THROUGH THE PURITY OF PAIN (2010) 29 minuter. Regi: Susi Medusa Gottardi.

 
 
Komisk musikpromo

De är djupt religiösa. Åh Gud!
 
Ett djupt religiöst band (The Way of Purity) som tar sitt heliga broderskap på största allvar, så till den grad att de ingår en blodspakt, beordras av sin sliskige manager att fixa en kvinnlig sångerska. Detta ses inte direkt med blida ögon av orkestern som är mån om sin stenhårda integritet, men en övernattning i en avlägsen stuga i de Böhmska skogarna får dem att ändra sig.

De ingår en helig blodspakt!
 
Den här lilla filmen var inte så dum då den belyser ett band som av just denna kortfilm att döma har ungefär lika mycket självdistans som Manowar. De sistnämnda är ju notoriska för sin gamla homoerotiska image med inoljade muskelkroppar klädda i små pälssuspensoarer, viftande med jättelika svärd. De väckte även uppståndelse när de signerade ett skivkontrakt med sitt blod. Hur kul som helst! The Way of Purity har bytt ut pälssusparna mot kamoflagekläder och balaklavor men deras uppträdande andas samma slags härliga frånvaro av självinsikt. De tycks röra sig i black metal-kretsar men förespråkar någon slags djurrättsaktivistisk gudsmysticism med starka misantropiska drag. Härligt! Vi på Udda Film reserverar oss då vi är totalt ignoranta när det gäller band inom den mer extrema metal-grenen och därmed framstår som mossiga puckon. Skit samma.

Den sliskige managern slänger upp den nya dealen där en sångerska måste plockas in.
 
Filmen i sig, som förutom att den ska promota bandet, bygger tydligen på en tidigare medlems självmord. Denna akt omvandlas till någon slags martyrberättelse där självmördaren gestaltas av en konstant naken skådespelerska som kort och gott kallas Lena. Att hon är naken nästan hela tiden är väl regissören Gottardis kanske bästa initiativ då resten av filmen består av skolexempel på hur det kan bli när man inte "kill your darlings". Just klippningen är ganska usel då det är utdraget och upprepningarna avlöser varandra. Själva regin känns även den riktigt kass då aktörerna känns oerhört stolpiga och feltajmade i sitt agerande. Sedan kan man ju anta att det fanns en tanke om att belysa själva musiken, något som givetvis drar ned rytmen i filmen då dessa bitar fylls med onödiga bilder som det snabbt klipps mellan. Fast det är ju rätt roligt hur bandmedlemmarna poserar och uppträder "mytiskt". För oss som inte imponeras nämnvärt av growlandet som musikform blir det också riktigt komiskt när filmen vändpunkt kommer -SPOILER ALERT- nämligen när den nakna kvinnan "sjunger" ut sin själsliga smärta i en growl-acapella som hon samtidigt spelar in på kassett. Denna kassett hittas sedan av bandet som berörs djupt av detta och beslutar att använda growlet på sin nya platta. Och vips så har de sin kvinnliga sångerska!

Erbjudandet möts av stark indignation i form av passiv aggressivitet - vilken anstår ett stenhårt metal-band.
 
Detta är givetvis en riktig kalkon men en någorlunda underhållande sådan. Hade man dessutom begripit vad som sades i growlet hade kanske ytterligare en dimesion tillförts. Nåja, hardcore-kristna metallare som springer omkring och gör korstecknet stup i kvarten blandat med bloddrypande nakenflickor är ju alltid en skön kompott så denna våffla är klart sevärd.

BETYG: 4/7 Kalkonerna kluckar i takt med bandets poserande och regissörens amatörmässiga svulstbudskap.

Den sliskige managern håller gärna hårt i sin flickgimp när han pratar i telefon.

En episk scen där skådespelerskan Lena (som hon kort och gott heter) bankar ett krucifix mot sitt nakna bröst.

Ett väldigt arrangerat självmord - och varför inte? Ska man kola vippen av egen hand kan man väl göra det snyggt.

Har man en riktigt djup inneboende smärta uttrycks denna bäst genom growlande. Ja, ni känner igen det. Vi har alla varit där.

En otroligt djup religiös stund infinner sig i studion.
 
Ve och fasa! YouTube har missat både nakna bröst och renrakad blygd i denna trailer. Gör något, någon!!!
 
Här har ni hela filmen i två olika upplösningar därtill.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar