What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

torsdag 26 juli 2018

BEING FLAT (2015) Frankrike, 8 minuter. Regi: Quentin Dupieux.



Lite som om Hendrix skulle återuppstå

Ååh! Där är han.

En produktion om Flat-Eric ska dra igång och man håller auditions för rollen som den älskvärde figuren. En skådis (Steve Little) behövs även för att spela mot kandidaterna, men denne är måttligt förtjust i uppdraget. Han får dessutom inte ta med sig korv upp på scenen...

Kanske inte en av de vackrare kostymerna.

Sagt och gjort. Efter att ha kollat på Rubber (2010) blev vi som sagt varse om en återuppståndelse större Jesus* då vi fick nys om den här kortfilmen. Vår älskade Flat-Eric hade alltså dykt upp bakom våra ryggar i  en relativt ny kortfilm. Tänk så illa vi håller oss informerade om vår omvärld.** Det var med stor spänning och en viss oro över att nostalgiska moln skulle skingras som fisar i en storm som vi satte oss i Udda Film-soffan för att titta på kortvåfflan.

Flat-Eric tar en närmare titt.

Själva filmen är egentligen inte mycket att hänga i julgranen och vi antar att man verkligen behöver vara fan av Flat-Eric eller Mr Oizo för att uppskatta den fullt ut. Fast grejen med Flat-Eric är att det inte behövs speciellt mycket. Han är en gul mupp som man blir oerhört glad av att titta på. Originalet sitter på parkett och kollar tillsammans med producenten (?) (Charley Koontz) in kandidaterna som passerar revy i mer eller mindre snygga kostymer. De ska alla dansa till låten "Being Flat" och på så vis blir den här filmen även en promotionrulle för Dupieux musik-alter ego Mr Oizo. Pragmatiskt och smart.

BETYG: 5/7 Filmen i sig är långt ifrån värd detta betyg men vår ohälsosamma kärlek till Flat-Eric gör att vi blir alldeles till oss i gosstrosorna.

En kroppsvridning säger mer än 1000 ord.

Här har vi däremot en av de ambitiösare kostymerna. Ja, den till höger också. Hey-O!

Lite creepy i sin enkelhet.

Lättja är att ta en kycklingkostym och byta huvud.

En mer seriemördare/bankrånarvariant.

Flat-Eric ser hänförd ut.

Filmiskt.

LOL.

Flat-Eric är INTE vegetarian.

Hela filmen!

In a Lana Clarkson State of Mind
Ja, en av Udda Films redaktionsmedlemmar var tvungen att skapa denna installation av och med Flat-Eric.💗💗💗

*Tyvärr lär vi inte få samma uppmärksamhet som The Beatles för denna hädelse...
**Kanske inte skitkonstigt då vi oftast dyker ner i gamla filmer knappt någon hört talas om istället för att leva i nuet.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar