What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

söndag 27 december 2009

SCREAM FOR HELP (1984) USA, 87 minuter. Regi: Michael Winner.




HAHAHAHAHAHAHAHAHA....


Sötnosen inleder sin fluktorgie med att...

Vilken fantastisk kalkonfilm! Det finns inte många rätt i den här soppan. Till att börja med trodde jag att jag snubblat över en TV-film då den gamla välbekanta Lorimar-loggan rullade upp. Detta backades upp av själva utseendet på filmen och jag började kolla efter "Teleplay by..." i förtexten. Nu syntes inte något sådant till och hade man fortfarande några tvivel suddades dessa ut när ett par sköna jättetuttar dök upp i rutan en stund senare.


...droppa in när storbystade kompisen har sex med sin pojkvän.

Nåja, en tonårstjej vid namn Christie, spelad av den söta Rachael Kelly, är hundra på att hennes styvfarsa Paul (David Allen Brooks) är en gemen typ som vill mörda hennes mor för att ärva alla hennes stålar. Alltså börjar Christie skugga plastfar för att skaffa bevis och upptäcker på så vis att han även vänstrar med en sleazig brud vid namn Brenda (Lolita Lorre). Denna Brenda konspirerar i sin tur med äkta maken Lacey (Rocco Sisto) för att blåsa Paul, som f ö tror dessa två är syskon. Givetvis tror ingen på Christie när hon försöker brejka den fasansfulla storyn. Hon släpar till och med sin storbröstade kompis på en spioneriräd för att få ytterligare ett ögonvittne men detta resulterar bara i tuttjejens död... Passande nog hoppar Christie i säng med sin döda bästa kompis pojkvän strax efter dödsfallet, då hon verkar resonera att det är en lämplig tidpunkt att bli av med oskulden.


Fluktandet fortsätter...

När sanningen till slut uppdagas om de ondskefulla typerna tar filmen en ny form och blir till ett gisslandrama där Christie och mor hålls fångna i sitt hus av skurkarna som av outgrundlig anledning måste vänta X antal timmar med att döda dem. Hur fan ska det gå min vänner???


...och se där! Va fan håller styvfar på med egentligen?
 
Jag kan inte komma på något med denna film som är välgjort. Regissören Michael Winner, som gjort "Death Wish" måste ha varit full under hela regiprocessen. Manus är bedrövligt med horribel övertydlighet och en skön "Lilla Huset På Prärien"-voiceover av Christie är kronan på det stolpskottet. Kameraarbetet är löjeväckande med alldeles för många "dramatiska" inzoomningar och man visste att man hade med proffs att göra när man såg kameramannens skugga i inlednigen av filmen... Skådespeleriet är superstyltigt och uselt. Musiken ska vi inte ens snacka om...Jo det ska vi visst det! John Paul Jones från Led Zeppelin har tagit på sig ansvaret för den mest malplacerade filmmusiken jag hört i hela mitt liv! Det är superkomiskt med den märkliga 70-tals-TV-musiken Jones har spottat fram. Det låter mest som om han fiskat fram någon billig arkivmusik han sedan tagit credit för. I vilket fall har man senare valt att lägga denna musik på ett fullkomligt opassande vis till skeendet på skärmen. Lysande! Hela filmen avslutas f ö med en låt som Jon Anderson (Ja, han från Yes) sjunger. Ha ha ha! John Paul Jones måste ha lurat in honom i detta kalkonprojekt. Sötnosen Rachael Kelly har man inte sett mycket mer av efter detta (typ en TV-produktion). Lite udda var att jag trodde jag kände igen henne, men jag antar att jag blandade ihop henne med Holly Marie Combs eller någon. I ärlighetens namn kan man undra hur någon kan ha fått jobba vidare efter detta debakel. Hela jävla produktionen var ju ett "scream for help" när det gällde filmskapande.

BETYG: 5/7 för ett gäng goda skratt.
 

Smyg smyg, flukt flukt.


"Jävlar..."


"Mamma mamma! Du är gift med en jävla horbock!"


"Öhh.. he he... nej då. Din dotter måste ha tagit fel på mig och Jefferson Darcy från 'Våra Värsta År'..."


"Varför vill ingen tro mig!?!?"


"Bäst att flukta lite till"


"Bakom en persienn kan ingen se mig. Dessutom kan det bli ett bra omslag till filmen!"


"O vad glad jag blir! Mitt i denna mordkomplott ska jag bli påsatt av min avlidne bästa kompis pojkvän. Tjoho!"


"Nu jävlar ska du få se på deflorering!"


"Nu när jag är sexuellt aktiv tror jag att jag ska smyga lite i buskarna."


"Flås flämt..."


Intet ont anande sippade han på sin bira...


Smygeli-flukt...


"ISCH YNF ESCH!"


"Säg 'Hushållsost'!!!"


Dokumenterat horeri!


"Varför får bara du ligga med honom? Svara då ditt luder!!!"


"Jag kan smyga inomhus också."


Tittut!


Mamma skickas ner för källartrappen.


"Lycklig resa, kärringjävel! Don't let the rullstol hit you on your way down... Ajdå, försent..."


Fullkomligt bindgalen!!!


"Vilken tur att jag tog MacGyver-lektioner i skolan, så jag kan kortsluta hela huset!"


Ett välförtjänt öde för alla Larry Bird- och Boston Celtics-fans! Go Lakers!!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar