SHUTTER ISLAND (2010) USA, 138 minuter. Regi: Martin Scorsese.

Filmlegend ger sig på psykologisk thriller.

 

Välkomna till Shutter Island boys.

Jag hoppades en del på den här filmen, även om jag hade mina tvivel, då jag gärna ville få förnyat förtroende för Scorsese efter att ha genomlidit pekoralet "The Aviator" på TV för en tid sedan. När den filmen kom kände jag instinktivt att det var en skitfilm, väntade några år och såg den först när den dök upp i TV-tablån. Precis som väntat var det ett par bortkastade timmar. Alltså ville jag nu gärna se skaparen av "Maffiabröder" göra bra ifrån sig igen.

En riktig over-the-top-dåre agerar olycksbådande.

Året är 1954 och Leo DiCaprio spelar en snuten Teddy Daniels som med nye kollegan Chuck (Mark Ruffalo) beger sig ut till en ö i Boston Bay för att utreda försvinnandet av en kvinnlig patient på det slutna mentalsjukhuset beläget där. Snart får vi, genom Teddys upplevelser, veta att saker inte är som de verkar och att han har en alldeles egen agenda på ön. Teddy är en psykologiskt sargad krigsveteran som till på köpet mist sin fru i en otäck mordbrand och nu är han på jakt efter mordbrännaren som han tror befinner sig på den mystiska Avdelning C. Han är dock inte ute efter hämnd utan har en komplott av mycket större vikt att avslöja. Men vem talar egentligen sanning? Kan man lita på någon - eller ens på sig själv?

Scenografin kan man inte klaga på.

Jag gillade känslan på den här filmen den första halvtimmen och kunde inte låta bli att mysa då Scorsese valde att smacka på med Krzysztof Penderckis "Symphony no. 3 - 4 Passacaglia Allegro Moderato" mest hela tiden. Jag använde nämligen själv detta stycke i en studentfilm jag gjorde 2005. "Ah, great minds think alike" myste jag för mig själv och klappade min egen axel. Frågan är dock om Scorsese är ett sådant "great mind" egentligen. Jag tyckte nämligen att filmen sjönk, om inte som en sten, så i alla fall som ett inplastat lik med tyngder. Den blev helt enkelt ganska långtråkig med alla psykologiska vändningar och jag kände mig inte ett dugg engagerad i Teddy Daniels kamp att behålla sansen. Där Von Trier höll intresset på topp i sin skildring av vansinne framkallade Scorsese en utdragen gäspning. Slutet kändes inte heller speciellt omvälvande utan bara som en logisk och ganska förutsägbar följd av skeendet.

Tittut - Max tittar fram.

Filmen var överlag ganska snygg men detta förstördes till viss del av riktigt taskiga green screen-scener som var så dåligt gjorda att man började undra om detta var en medveten hyllning till gamla klassiker som t ex Hitchcocks filmer. Klippscenerna var MYCKET Hitchcock-aktiga och ackompanjerades av usel green screen-bakgrund. Man brukar snacka mycket om hur Quentin Tarantino snor från gamla filmer men Scorsese är minst lika postmodern han. Skillnaden, för min del, är bara att jag inte är bekant med hans referenser då mycket kommer från gamla 40- och 50-talsfilmer. Jag tycker mig dock höra att Scorsese har tagit kofoten och brutit sig in i Stanley Kubricks musikbibliotek. Jag menar, Pendercki och György Ligeti? Självklart har den gode Marty värmt upp inför inspelningen (eller efterproduktionen) med att kolla in Kubricks mästerverk "The Shining". Temat i filmerna är ju snarlikt: stegrande vansinne på en isolerad plats. Men jag antar att det är coolare för Scorsese att hänvisa till influenser från barndomen än till mer samtida mästare.

Michelle Williams i den udda klippta drömscenen.

Vidare störde jag mig på en del flagranta kontinuitetsfel som exempelvis drömsekvensen med Michelle Williams och askan. Okej, det är en dröm och allt kan hända men jag stör mig ändå på Williams positionering framför fönstret (som f ö visar upp ytterligare en anskrämlig green screen...) Hon vänder huvudet åt vänster mitt i en mening - klipp - och fortsätter prata med huvudet vänt framåt. Jag brukar missa sådana här övertramp men jag kanske har blivit mer anal på äldre dagar? Kollar man dock in IMDB:s goof-lista kan man se att jag fortfarande är ganska icke-observant. Jag störde mig även på att Teddy i en scen pratar riktigt schyst tyska med Max von Sydow för att senare i filmen slänga fram en superamerikansk brytning på namnet "Dachau". Ytterligare en mystisk detalj i filmen är när Daniels och hans kollega förhör en äldre kvinna och ger henne ett glas vatten. Glaset ställs på bordet, kvinnan lyfter ett imaginärt glas och dricker för att slutligen i nästa klipp ställa ner det tomma glaset. Ehh??? Om detta är en referens till upplösningen av gränserna mellan psykos och verklighet är det den dummaste jag sett. Man kan ju bara inte ha missat en sådan här detalj och alltså måste det finnas ett syfte med scenen och jag har ju ingen arbetskopia av filmen heller. Kanske någon kan upplysa mig om genialiteten i detta klipp för det övergår mitt blygsamma förstånd.

Can you say green screen? Att Michelles rygg brinner som fan har jag dock inget att invända mot.

Nej, sammantaget förväntar jag mig mycket mer av en regissör av Scorseses kaliber men kanske är det där vi har problemet? Jag har helt enkelt överskattat denna legendar. Jag blir nog bara nöjd om han presenterar en ny film fylld med cartoon-aktigt gangstervåld. Han gjorde ju ett bra jobb med "The Departed" och överträffade då det asiatiska originalet. Vi lär inte få se några nya "Taxi Driver" eller "Tjuren Från Bronx" från gamle Marty.

BETYG: 2/7 Mestadels ganska tråkig skildring av förvriden verklighetsuppfattning som har sina ljuspunkter men inte tillräckligt många för att få ett hyfsat betyg. Scorsese har tappat sin magiska touch...

Vad i helvete är det hon "dricker" ur??? Exempel på stor filmkonst minsann!

Hoppsan! Den svenske nazisten har tydligen varit igång och stulit Auschwitz-skylten igen och placerat den vid Dachaus port istället.

Här kanske jag överfilosoferar lite men jag tolkar in ett vad-som-kan-hända-om-man-inte-säger-ifrån-budskap i denna scen som kan återkopplas till upplösningen av filmen.

Very niiiice. Åtminstone blir det riktigt snyggt titt som tätt i filmen. Robert Richardson kan sitt hantverk vilket vi bl a såg i "Inglorious Basterds".

Scorsese gillar Hitchcock och Leo får betala priset.

En mysigt leende Sir Ben Kingsley. Är han vän eller fiende?