2012 (2009) USA/Kanada, 158 minuter. Regi: Roland Emmerich.

Hollywood slår på stora trumman - så det distar!

 

Woody gör nästan parodi på bilden av sig själv, men på ett ocharmigt hollywood-vis.

Så var det då dags för ett hollywoodspektakel igen efter en massa obskyra rullar och jag laddade upp med spypåse och stålsatte mig inför de garanterade rysningarna av skam (å deras vägnar) som sådana här filmer medför. Jag blev lite förvånad...

Titta vilken fin grafik Woodys karaktär gjort för att upplysa allmänheten om jordens undergång. Inte helt olikt min egen sköna stil...

John Cusack spelar som vanligt en kämpande författare (Senast jag såg honom i den rollen var i den avskyvärda Håfström-rullen "1408". Snacka om typecasting: Kämpande författare i rullar som har fyrsiffriga nummer som namn...) som med exfru (Amanda Peet) och barn snubblar in i det äventyr jordens undergång innebär. Under en speed-hajk med kidsen i Yellowstones nationalpark blir han dels avvisad av militären från en mystisk uttorkad plats och dels möter han originalet Charlie Frost (Woody Harrelson) som upplyser honom om den stundande undergången. Till saken hör att det redan inträffat en hel del märkliga fenomen som t ex mängder av mindre jordbävningar. Det dröjer inte länge innan hela helvetet brakar lös och Jackson Curtis, som Cusacks karaktär heter, flyr för sitt liv med barn, exfru och hennes nye karl. Överlevnad i den nya postapokalyptiska världen är endast förunnat ett få priviligierat antal då regeringar världen över förberett sig inför katastrofen och låtit bygga gigantiska arker för de utvalda. Frågan är om Jackson och hans familj ska lyckas få en plats på mågon av dessa eller kanske hitta ett annat sätt att överleva.

En vanlig dag längs San Andreas-förkastningen.

Som sagt, jag förväntade mig den vanliga smörjan av hollywoodextravaganza och pinsamheter när jag bänkade mig. Grejen var bara den att allt var så fruktansvärt överdrivet och galet svulstigt att jag inte kunde göra annat än garva. För mig kändes det ungefär som när en bil, i ett Simpsons-avsnitt, kör i diket och därför exploderar. Samma typ av ologisk konsekvens och det brukar ju vara ganska roligt. Jag menar, det är ju skitlöjligt! Så i den här filmen fick vi: "Independece Day", "Volcano", "Armageddon" och t o m "Titanic" m fl ihopbuntat serverade i en svulstig megakompott. Under en rätt lång stund förskonades man även från de absolut värsta hollywoodpinsamheterna i form av överkomiska karaktärer eller superpatriotiskt sentimentala ögonblick. Harrelsons karaktär var väl förvisso lite irriterande men inte så pass att jag ville sparka hål i det numera imaginära bildröret på min fina TV.

Håller en skyskrapa på att rasa? Kör bara igenom fanskapet.

Sisådär sjukvart in i filmen hade jag dock tröttnat och här blev filmen riktigt seg och givetvis kom man inte heller undan pinsamheterna som här främst representerades av: en äcklig knähunds aktioner, en otrogen pokalbruds hämnd samt de obligatoriska jubelapplåderna som märkligt nog tillägnades en händelse av mindre signifikans än allas överlevnad... Så tyvärr utsattes jag för samla gamla äckliga rysningar som man får när man drar på sig en alldeles för tajt akrylpolotröja. Kanske tur för min cred att det blev så här dåligt mot slutet för hur i helsike skulle jag kunna försvara att jag gett en superkomersiell mastodontrulle en 3:a? Nu slapp jag gå så högt. ;-)

BETYG: 2/7 Stundtals riktigt roande rulle (av fel anledningar) som mot slutet oundvikligt kraschar ner i en pinsamhetsavgrund.

Hmm, här blir det lite knivigt att ta sig fram.

Los Angeles efter Lakers senaste mästerskap. Varför kan inte folk fira med måtta?

Duck and cover!!!

Katolikerna får sitt straff. Så kan det gå när inte kyskhetsbältet är på, gamle pederastprälle!

Usama är tillbaka gott folk. Höj terrorberedskapen till nivå 167!

WTF???

Wa ha ha ha ha ha!

Effekterna i den här filmen är storslagna och fantastiska, men varför i helvete ska det vara så svårt att ordna en duglig green screen-bakgrund när folk åker bil??? Jeez...

"Jump Fluffy JUMP!" Brrr...

"Nääääj! Nu blir det så där jävla pinsamt igen..."