What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

onsdag 9 juni 2010

THE SMELL OF BURNING ANTS (1994) USA, 21 minuter. Regi: Jay Rosenblatt.



Otäck liten film om manlighet.

 
I Asien är det ganska populärt med rostade myror...

Inledningen på denna dokumentär kan få en att tro att man skildrar en seriemördares uppväxt med otäcka arkivbilder på våld och sadism. Det som främst sätter den otäcka tonen är gamla svartvita bilder på när en skorpion utsätts för ett sadistiskt experiment samtidigt som vi upplyses om att djuret, i händelse av att befinna sig omringad av eld, väljer att ta sitt liv genom att sticka gadden i sin egen rygg. En berättarröst leder oss vidare genom att tala om händelser i en specifik pojkes uppväxt. Detta ackompanjeras av gamla svartvita arkivbilder på pojkar i allmänhet. Trots att det är ganska motbjudande och grymma anekdoter vi bjuds på inser man snart att det faktiskt handlar om en ganska vanlig uppväxt för en liten pojke. Åtminstone för ett antal decennier sedan (man kan hoppas att saker är bättre nu). Från första sekund stöps den lille pojken i sin maskulina könsroll där man inte ska vara som en flicka, bebis eller fjolla. Steget från pojke till man präglas av tävlan, maktkamp, förträngandet av känslor,skräck, skam och grupptryck. Resultatet blir en aggressiv och okänslig människa men framför allt en icke komplett dito som tvingats undertrycka sina feminina sidor.

Djurälskare lär inte tycka om den här scenen. Svineri på hög nivå.

Personligen har jag en smula svårt att relatera till all sadism och djurtortyr som tydligen präglade Rosenblatts uppväxt men visst känner man igen den grymhet och vilja att som pojkar överträffa varandra i dumheter. Barn i allmänhet kan vara riktigt elaka mot varandra och naturligtvis vill ingen sticka ut och bli måltavla, alltså ställer man fogligt upp på svinerier mot de som olyckligt nog råkar stå utanför. Filmen är dock en utmärkt tankeväckare och ett bra diskussionsunderlag när man pratar genus för det finns ju en anledning att vissa män beter sig som känslokalla och (i vissa fall) våldsamma svin. Det hade varit intressant om filmmakaren expanderat uppväxtbeskrivningen lite grann och inkluderat föräldrarnas roll mer då dessa bär det yttersta ansvaret för formandet av individen och inte eventuellt grupptryck. Endast fadern beskrivs kort som den vuxne mannen som ofta är arg utan att veta varför och man förstår att denna ilska går i arv då alla sätt att uttrycka den på ett adekvat sätt sopas under mattan.

Så här smärtsamt är det när mamma tvingar dig att göra av med kroppsavfall på socialt acceptabelt sätt. Var det här den lille pojken blev misogyn?

Filmen är väldigt effektiv då man har grävt fram riktigt talande arkivbilder och Erik Ian Walkers atmosfäriska elektromusik understryker på ett mycket bra sätt den otäcka stämningen.

BETYG: 5/7 Ingen TV4-dokumentär precis utan en otäckt tankeväckande liten historia som är mycket sevärd.

Pojkar älskar att slå mindre pojkar. "Boys will be boys" fnittrar mamma.

Vafan nudå!? Vadå olycklig barndom??? Tänk om jag hade fått leka med kameror i den åldern!

Undra vad som smärtar mest för den stackars glasögonpojken? Stryket eller det faktum att han blir misshandlad och förnedrad av en förståndshandikappad liten tough guy?

Aj aj aj då! En fjolla med barnvagn! Icke okej då och knappt idag heller...

En något spänd realtion mellan far och son.

Så ska det se ut! Muskler! Det gillar vi killar. Vänta nu...

"Uaaaääähhh! Varför föddes jag med penis?"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar