THE HELLCATS (1967) USA, 87 minuter. Regi: Robert F. Slatzer.

Vroom, vrooom, zzzzzz.....

 

Skön inledning med en fin biker-begravning.

En snut som försöker sätta dit ett gäng drogbovar och bikers blir för obekväm och mördas helt sonika av en av drogbovarna. Snutens flickvän Linda (Dee Duffy) och hans tuffe militärbrorsa Monte (Ross Hagen) beslutar sig för att infiltrera biker-gänget för att komma åt mördaren. Detta betyder att de måste ta del av de galna knuttarnas eviga festande, något som tär väldigt på flickvännen men som på något sätt tycks tilltala brodern lite för mycket. De blir allt djupare involverade och därmed accepterade av biker-gänget och det dröjer inte länge innan de även får kontakt med drogbovarna. Kanske lite för nära kontakt?

En av få ledande kvinnliga biker-karaktärer.

Filmpostern ger sken av att den här filmen skulle handla om ett gäng biker-brudar. Ett klart fall av förledande marknadsföring då som vanligt män har de bärande rollerna. Det finns ett biker-gäng och jovisst, det är brudar med i det och de har inte bara rollerna som sheep*, men mestadels är det män, om än ganska fjolliga för att vara bikers. Brudarna är väl också relativt tufft porträtterade för att vara i en film anno 1967 med några tjejer som sparkar röv men den stora "stjärnan" i dramat är ändå Monte.

FYRA drogbovar.

Det händer inte speciellt mycket i filmen. Vi får mest njuta av bilder där dessa helknasiga bikers super och hittar på tokroliga upptåg såsom att ha tävlingar där man ska undvika att dra itu av två motorcyklar samt att slänga sina trumpetspelande hippie-kamrater i sjön. Det hettar till mellan dem och ett annat MC-gäng och ett kedjeslagsmål mellan ledarna krävs för att ta reda på vem som är herre på täppan. Tyvärr blir det ingen sådan då Monte går emellan och proklamerar "peace and love" och alla blir glada och fortsätter att supa... Ja, det är superlamt och tråkigt. Knappt en droppe blod och inget T&A. Mycket udda för något så "ruskigt" som en biker-film. Rent tekniskt är filmen givetvis också kass med kameramän som inte kan hitta fokus som mest flagrant exempel. Även musiken förhöjer den töntiga stämningen med tidig 60-talspop och fånig bebopjazz. Nä, hade inte filmen varit ett någorlunda charmigt tidsdokument hade jag totalsågat skiten.

BETYG: 2/7 Sövande och lam biker-film som endast får extraplus p g a att jag charmas av tidsepoken.

"Dö snutjävel dö!"

Cue our hero!

Hjälten i sin nya skepnad som biker! Eller är det månne sotare?

I den här MC-klubben är det okej att en främling kommer in och knuffar omkull ledaren.

Även ledaren tar situationen med fattning och sippar hellre på en öl än att börja slåss.

Partyyyyy!

Oj vad det sprutar!

"WAAAAHOOOOOOO!!!! ÖÖÖÖÖÖÖ (rap) WÖÖÖ-HÖÖÖÖ!!!"

Att trakassera konstnärer tycker knuttarna är kul. Ja ni ser väl att det är en konstnär? Han har ju en sån där basker med en liten pitt på!

Den här övningen borde Leif Pagrotsky pröva.

Born to be lame.

*Knullträn rent ut sagt.