R.I.P. - REST IN PIECES - A PORTRAIT OF JOE COLEMAN (1997) Österrrike, 89 minuter. Regi: Robert-Adrian Pejo.

Porträtt av makaber konstnär.

 

Coleman tar en rökpaus mellan penseldragen.

Om man, som jag, inte är så där superbevandrad inom konstvärlden är Coleman ett kanske inte alltför bekant namn. Hans verk och stil känner jag däremot igen. Han är känd för sina porträtt av ökända figurer som t ex Charles Manson och detaljrikedomen han målar dessa porträtt med. Han berättar i filmen att han i genomsnitt sitter åtta timmar per dag, fem dagar i veckan och målar, vilket verkar som ett hårt slit med tanke på att han sitter med juvelerarglasögon och målar knappt synbara detaljer med en hårfin pensel. Hans makabra verk påminner lite om Boschs och Breugels gamla målningar så det är ingen slump när dessa omnämns i filmen. Coleman har även ett förflutet som performance-konstnär där han brukade chockera människor genom att klä sig i smällare som naturligtvis fyrades av. Mer upprörande var nog hans Ozzy Osbourne-liknande vana att bita huvudet av levande möss. Nu hade väl i ärlighetens namn Coleman ett djupare syfte med denna otäcka handling än vad den gamle fylltratten Ozzy hade.

Längst till vänster syns Colemans symboliske son. Söt - ja jag menar det!

Det här är en intressant dokumentär p g a att Coleman är en intressant människa, men regissören Pejo har inte bara pekat en kamera på objektet och låtit det föra filmen fram på egen hand utan han har även vävt in sköna filmiska sekvenser där Coleman har huvudrollen. Det vilar en mysig slags freak americana-känsla över den här rullen med udda personligheter och underground-rockabilly som soundtrack. Inte så konstigt kanske med tanke på Colemans fascination för freaks - deformerade utstötta människor. Coleman, som många konstnärer med honom, balanserar hela tiden mellan intressanta filosofiska sanningar och ett frånstötande vansinne. Det blir rent av komiskt ibland, som när han berättar anekdoten om poliserna som haffar honom när han utför en performance med bl a en fisk hängande ut genom gylfen. Polisen undersöker huruvida Coleman har haft samlag med fisken men labbet hittar inga spår av sädesvätska i fisken. Något skamligt måste ju denna galning sättas dit för! En konstapel som dyker upp senare i skeendet får syn på fotona med bevismaterial och utbrister föraktfullt något i stil med: "Vad i helvete är det där?" En upplyst kollega svarar honom: "Vet du inte att det där är surrealism?". Nu är det inte bara en massa skojiga anekdoter utan Coleman analyserar sig själv och sin omvärld. Han har en intressant teori om hur människan är en cancer på jordens kropp och om hur naturen förtvivlat kämpar mot denna sjukdom. Jag uppfattar hans definition av naturen som ett mer spirituellt väsen då han menar att den producerar seriemördare, krig och annat ont för att decimera människan, till skillnad från en ren naturkraft som straffar människan med olika slags naturkatastrofer. Han pekar även på seriemördare som ett slags opium för folket som tar fokus från den riktiga ondskan som sitter bakom ett skrivbord och ansvarar för miljarder människors olyckliga öden. Den första teorin känns väl en smula långsökt medan den andra är en självklar sanning i mina ögon. Bröd och skådespel till folket, så har makten manipulerat oss i årtusenden.

BETYG: 4/7 Intressant porträtt av en punkig konstnär som använder chock och provokation som verktyg.

Coleman sätter fyr på sig själv. "Allahu akbar!!!"

Konstnären gör sin egen tolkning av att äta mus... (Yes, de är levande.)

Här är Coleman i full färd med att obducera en gammal ungersk tant - ja, på riktigt!

Se där! Där har vi Junior - in the flesh, så att säga.

Ett jävla pill!

En spegel på Colemans själ...

Jim Jarmusch busar till det ordentligt med en "666"-tröja i kyrkan. Huuuuu!