What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

söndag 13 juni 2010

SATAN'S BED (1965) USA, 72 minuter. Regi: Michael Findlay.



Neeej inte en skitfilm till!!!

 
Åh herregud så knarkig han är!!!

I den här kalkonsoppan har vi två historier som löper parallellt. Dels följer vi den naiva importbruden från Japan (Yoko Ono), vars fästman är inblandad i skumraskaffärer, som hamnar i en bedrövlig situation där hon luras och utnyttjas av det ena svinet efter det andra och dels följer vi ett gäng knarkare som när de inte skjuter heroin roar sig med att råna och våldta ensamma damer.

Se vilka uslingar knarkarna är. Binder fast regissörens hustru på ett biljardbord. Fy!

Det finns en anledning till at det är två parallellhistorier. Det är nämligen två olika filmer som klippts ihop. Just det, inte bara Godfrey Ho ägnar sig åt denna "sköna" konst. Tyvärr är båda filmerna skit. Våldtäktsknarkarnas upptåg väcker varken avsky, upphetsning eller skratt - det är bara svintråkigt. Yoko Onos karaktär kan väl förvisso väcka lite sympati då hon till skillnad från verkliga livet, där hon för evigt (och orättvist) klandras som kvinnan som splittrade Beatles, spelar en undergiven och ömklig figur. Men även denna story är poänglös och trist. Filmhantverket är även det bedrövligt med horribel ljudredigering där man tydligt kan höra ljudskillnad mellan olika klipp i samma scen plus att ljudet ibland hamnar i osynk. Bilden är i vissa scener skrattretande överexponerad och så har vi förstås det faktum att den desperata länkningen av dessa två icke-sammanhörande filmer inte fungerar alls.

Peek-a-Yoko. Som vanligt i dessa tragedier är den oskuldfulla karaktären alltid glad i början...

Ja jag vet, det här låter som om det skulle kunna vara en skrattfest för kalkonälskare men själv satt jag mest bara och suckade och ville att skiten skulle ta slut. Jag såg den bara för att det kändes spännade att se Yoko Ono i något annat än ett avantgarde-projekt och dessutom i något så potentiellt roligt som en kalkon! Stackars alla Beatles-fanatiker som har och kommer tvingats/tvingas se den här dyngan.

BETYG: 1/7 Gäspmaraton och skrattlös kalkon.

Vänta nu...Det här offret ser ovanligt nöjt ut efter en gruppvåldtäkt utförd av ett gäng våldsamma knarkare. Kanske är det verkligen sant...det där alla kvinnor drömmer om...? Oj oj, huuu...

Den lesbiska våldtäktsdamen vill ha mer men det är hög tid att sticka iväg och knarka.

Aj aj, vad vill den äckliga farbrorn egentligen?

En sådan dualism!!! Sadistisk eufori kontra dödsångestladdad fasa.

Inte så glad längre Yoko?

Lättklädd trädklätterska med revolver - nuff said.

"Neeej! Hur ska min karriär nånsin ta fart efter den här dyngan?" Yoko hade inte behövt oroa sig så.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar