DOOMSDAY (2008) Storbritannien/USA/Sydafrika/Tyskland, 105 minuter. Regi: Neil Marshall.

Homage bonanza deluxe!

Åh, det är en sån där härlig apokalyps där militär med gasmasker måste kallas in? Swee-heet!

Ett brutalt virus sprider död och kaos i norra Storbritannien varpå de brittiska myndigheterna låter spärra av hela jäkla Skottland och på så vi hindra spridningen. Efter tre decennier dyker viruset upp i London och samtidigt som man panikartat försöker hejda dess spridning skickar man en liten elitstyrka, med major Eden Sinclair (Rhona Mitra) i spetsen, till Skottland då man fått anledning att tro att ett botmedel ska finnas där. Teamet har 48 timmar på sig att finna botmedlet och som om tidspressen inte vore nog väntar många våldsamma överraskningar på dem...

Hello bunny!

Oj vilken galen bergochdalbanefärd Marshall tar oss med på. Regissören som gav oss utmärkta "Dog Soldiers" gräver djupt i genrehistorieboken och serverar oss en fantastisk kompott av gamla klassiker från postapokalypsfilmens glansdagar. Ja, han har skamlöst snott från "Mad Max"-filmerna och "Flykten Från New York", eller ska vi säga "lånat" och "hyllat" istället? Ja, på Udda Film känner vi igen ett homage när vi ser ett och "Doomsday" är definitivt ett kärleksfullt hatten-av för dessa gamla rullar och dessutom upphottade till max*. Filmen börjar som vilken härlig zombieapokalyps som helst men glider sedan in i en räcka av hyllningar till olika subgenrer och vi får lite vibbar av både "Alien" och "Terminator" innan det blir rena rama postapokalypsfesten komplett med -SPOILER ALERT- mohikanfriserade skogstokiga warrior-punkare, kannibalism, riddare, en medeltida gladiatorfajt och t o m en gimp!

Goodbye bunny?

Soundtracket i filmen sitter också som en smäck med sköna 80-talshits från bl a: Adam & the Ants, Frankie Goes to Hollywood och Siouxie and the Banshees. Trots att det inte är världens bästa låtar passar de alldeles utmärkt i sitt sammanhang och framstår som ascoola. Den övriga ljudmattan gör Tyler Bates på sitt vanliga utmärkta vis. Man kanske kan störa sig på de uppenbara produktplaceringarna som dyker upp här och där men ironiskt nog är det värsta exemplet enligt uppgift ingen produktplacering alls. Vi snackar då förstås om det flagranta bruket av Bentleyn. Allt från avtäckningen av bilen till den reklamfilmsliknande biljakten skriker ju produktplacering men uppenbarligen befattar sig inte folket på Bentley med det utan produktionen fick köpa in  tre exemplar för ca en mille styck att leka med. Äsch, drabbar väl ingen fattig när man har 30.000.000$ att leka med och jag antar att de icke så noggranna människorna på Globalstar och Nokia gärna betalade för att få dyka upp i filmen. Tänk vad Bentley-folket måste ha garvat.

En gimp.

Nåväl, detta var minsann en glad överraskning då Marshall vårdat arvet från postapokalypsens storhetstid ömt och injicerat en hälsosam dos 2000-talsmetamfetamin i filmen resulterande i en underbar vansinnesfärd från start till mål. Nicely done!

BETYG: 6/7 Fantastisk hyllning till genrefilmens storhetstid och då snackar vi den postapokalyptiska genren. Det är ett galet expresståg av action och våld. Hoppa på!

Craig Conway är precis så där aslagomt galen i filmen.

Skogstokig!

Fina mopedister.

WTF?

Malcolm har varit med i en och annan episk rulle (och inte). Men har man jobbat med Stanley Kubrick, Tinto Brass och på "Entourage" är man rätt cool.

Produktplacering? Nej.

Produktplacering? Ja.

Säkert att det inte är produktplacering?

Gimp på åktur.

Glad gimp.

Trailer

*Nej! Inga Mad Max skämt där...eller blev det det ändå i och med den här fotnoten..?