What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

tisdag 12 maj 2015

THE LAST RIDERS (1992) USA/Mexiko, 89 minuter. Regi: Joseph Merhi



Mesig biker-smörja från PM

En av våra redaktionsmedlemmar var vid Venice Beach året när denna film kom men såg aldrig nåt sånt här på boardwalken.

Johnny (Erik Estrada) behöver dra från stan när han råkar döda en korrupt snut. Så han lämnar sitt MC-gäng Slavers och drar iväg till en håla i öknen där han börjar jobba som bilmekaniker hos sin gamle polare Hammer (William Smith). Tyvärr kokar den döde snutens partner ihop en komplott vilken får Slavers at ge sig ut efter Johnny.

När man är på väg till en knarkaffär vill man inte dra uppmärksamhet till sig.

Eftersom detta är en film från 1992 gjord av bolaget PM förstår ni kanske att biker-gänget Slavers är en hoper töntar. Två av dem åker faktiskt på dyngstryk av en sexig brud vid en drogaffär i filmens inledning. Det faktum att bruden (Mimi Lesseos) endast bär en minimal bikini under detta skeende får oss initialt att hoppas på en skön cheese-fest. Nu blir det tyvärr inte så.

Kvinnor kan - kick yo ass muthafucka!

Istället för explosioner och B-våld fokuserar filmen senare alldeles för mycket på en riktig såpoperaromans mellan Johnny och en kvinna som dyker upp i öknen. Vidare fyller man ut handlingen med diverse musikaliska montage varav två med det usla tjejbandet The Sheilas. Återigen, det är 1992 så tjejerna spökar ut sig i pudel-metal-kläder men spelar någon form av mesig tidstypisk pop

Självklart måste ett okänt skitband vara med och fylla ut. Pop med pudel-image.

I slutet kommer ändå uppgörelsen och den känns verkligen som man suttit med tomma skallar och spånat över för att till slut bara dra till med en nödlösning så man får gå hem. Att casta evige TV-skådisen Estrada som tuff biker är väl kanske inte heller direkt hundra. William Smith är som vanligt bra med sin råbarkade stil.

BETYG: 2/7 Inget Hells Angels hämtar inspiration från direkt...

Plötsligt är de Jethro Tull!

Läderkillar umgås.

Nytt musikmontage med "tuffingar" i fransjackor à la Finspång.

"One of them damn foreign cars..." råsslar William Smith under den gamla volvon.

Åtminstone tycker nog barnets mamma att hon är söt. Ouch vad elakt sagt!

Snyggungen ber till Herren med mamsen.

Och Herren visar sig!!! Ja, se i övre bildkant.

Smith kaxar sig i söndagskläderna.

Hämnden genomförs i ytterligare ett musikmontage.

Och ni ser att det är känsligt.

Romantiskt stund med nalle.

Burning Man-festivalen är i full gång.

Bara för att vi är så hyggliga ska vi plåga er med ett par av montagen. Stenhård metal à la The Sheilas.

Blytung heavy metal med The Sheilas.

Hela filmen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar