IT'S A REVOLUTION MOTHER (1970) USA, 73 minuter. Regi: Harry Kerwin.

Subkultursmondo från en härlig tid.

Är det verkligen det? Jo okej då, när knuttar hjälper varandra att kissa då är det riktig kärlek!

 För något knappt halvår sedan recenserade jag en kortfilm som hette "These are the Aliens" http://uddafilm.blogspot.com/2010/06/these-are-aliens-1968-usa-18-minuter.html som egentligen var ett utdrag ur denna film. Jag undrade då hur de 18 minutrarna skulle passa in i det större sammanhang som denna film är. Som väntat blir det mer logiskt när något lösryckt presenteras i sin kontext.

Så här ser det ut under en ganska lång stund i början av filmen vilket ger en tillfälle att njuta mer av berättarrösten.

I kortfilmen fick vi bara möta outlaw-knuttarna i The Aliens. I den här rullen får vi se lite mer av dem och även höra en medlem berätta, i en voiceover, om livet i gänget och den valda utanförskap det innebär. Naturligtvis får vi även höra mycket mer av den mondoaktiga berättaren som under inslagen med biker-gänget har en ganska sarkastisk ton som sedan ändrar karaktär under de andra inslagen, trots ungefär samma flåshurtiga ungdomsspråkbruk växlar tonen från sarkastisk till mer solidarisk. De två andra företeelserna som skildras är en enorm manifestation mot vietnamkriget i Washington och en stor rockfestival i Södern.

Yes! Våra vänner i Aliens är tillbaka och denna gång får vi följa med på strandpicknick med glada upptåg och lite misshandel.

Tydligt är alltså att filmen handlar om subkulturer/motkulturer som står utanför etablissemanget. Berättarens sarkastiska ton under biker-inslagen lär väl bero på gängets ganska omogna beteende men den blir ju i och med det ganska ofrivlligt fånig fast på ett skojigt mondovis. Samtidigt talar sig berättaren varm om demonstranterna och festivalbesökarna som är så "groovy" och nämner syrligt hur "the fuzz" försöker infiltrera rockfestivalen i jakt på dumheter. Tänk er Adam West, som spelade den käcke TV-Batman, med ett slanglexikon i knät som narrator så hamnar man ganska nära sanningen.

En Aliens-medlem gör en George W. Bush och putsar brillorna på en dams klädesplagg.

Filmen som helhet då? Nja, den är väl ingen höjdare i sig. Jag råkar ju älska den här tidsperioden så jag har ju behållning av bara tidsandan, dessutom kan man ju le åt berättaren. Annars blir det rätt tradigt med bikers som tokar sig, folk som demonstrerar och festivalbesökare som klampar omkring i lera. Jag störde mig som musikintresserad även på att man inte fick veta vad det var för festival som dokumenterades. En internationell rockfestival i den amerikanska södern med 50.000 besökare och 30 olika band någon gång efter sommaren 1969. Någon som har en aning? Den enda bilden man fick av scenen var från långt inne i publikhavet med (förmodligen av lagliga skäl) suddiga figurer som spelade. Dessutom är all filmmusik pålagd så när ett band spelar på en strand där The Aliens festar är det inte deras musik man hör. Slutligen verkar det råda en viss förvirring runt filmens release-datum. 1968 ser man mest vilket naturligtvis är helt åt helvete då woodstockfestivalen nämns som gick av stapeln 1969. Ännu tydligare är kanske att den stora fredsdemonstrationen skedde i november 1969. Så den enda 1970-referensen jag hittade lär vara mer ackurat.

BETYG: 3/7 Mondoaktig dokumentär från en gyllene era men ganska tråkigt berättad trots löjlig speaker.

Demonstranter i Washington bär symboliska likkistor fyllda med namnen på över 40.000 stupade soldater. Känns som om vi kommit skitlångt sedan dess...

Några Twisted Sister-fans har letat sig in bland demonstranterna.

Uncle Ho hade sina fans även i Staterna.

What!? Var Geezer Butler medlem i The Aliens???

Ach du Scheisse! Den underbart tidstypiska folkabussen. I bakgrunden anar man en annan modell som gjordes populär av en liten österrikare långt tidigare.

Far out man!

Här har vi titelsekvensen och ett litet smakprov på speakern innan han kommit igång ordentligt.