VÄGEN (THE ROAD) (2009) USA, 107 minuter. Regi: John Hillcoat.

Total dystopi med en flämtande glöd av hopp.

Efter den stora katastrofen har världen förvandlats till ett askfat.

 En man (Viggo Mortensen) vandrar genom ett ödelagt Amerika tillsammans med sin son (Kodi Smit-McPhee) i hopp om att komma bort från den bitande kylan som präglar det postapokalyptiska landet. Målet är en okänd destination söderut där det förhoppningsvis är lite varmare. De vandrar genom ett grått landskap där djungelns lag råder. Bristen på mat har fått vissa kringstrykande överlevande att ta till kannibalism och ett människoliv är inget värt. Det enda mannen och hans son har är kärleken till varandra och en vilja att överleva.

Åtminstone nån liten brasa här och där som sätter färg på tillvaron.

 En feel good-film är det här väl knappast men ändå en av de bästa kärleksfilmer jag sett (Jag ser inte så många...) Viggo Mortensen är som ofta annars även här lysande i sin roll som den pragmatiske men kärleksfulle fadern. Även lille Smit-McPhee är mycket bra och det känns befriande att inte behöva se en lillgammal skit till unge ta plats i rutan. Kontrasten mellan den vidriga verkligheten paret beginner sig i och deras ömhet mot varandra gör filmen väldigt stark. Fadern tvingas ta väldigt många obekväma beslut för att de ska överleva, samtidigt som han försöker förbereda sonen på en existens utan honom. Sonen i sin tur, präglad av sin faders värderingar om gott och ont, ger samvetet en röst och gör därmed besluten ännu svårare för fadern när överlevnad ställs mot medmänsklighet.

Pappa läser sagor från en tid som idag framstår som en saga.

 Filmen ger en ganska bra bild av människan som trots sin långa utveckling alltid lyckas tränga undan sin medmänsklighet till förmån för egen vinning. Förmodligen ligger människan på ett eller annat sätt bakom den katastrof som ödelagt jorden och istället för att samlas och försöka hjälpa varandra ser de överlevande bara till sin egen nytta och degenererar totalt till kannibalistiska mördare. Samtidigt finns den där minoriteten som i bästa mån försöker hjälpa sin nästa. Filmens fader är som ett mikrokosmos för denna tanke, även om han ändå tenderar att ha hjärtat på rätta stället. Tur att han har sin lille son som ständig moralbarometer, en son som förkroppsligar det bräckliga hoppet om en bättre framtid i en genomrutten värld.

Lite skön kuwaitstämning.

 Många ganska kända skådespelare dyker upp i små roller och en nästan oigenkännlig Robert Duvall har en liten men betydelsefull roll. Faktum är att det först var när han började prata som jag kände igen rösten och insåg att det var han. Jag hade inte kollat rollistan inna jag satte mig och såg filmen så det kom som en kul överraskning då även Duvall är en väldigt duktig skådespelare.

BETYG: 5/7 Den här filmen är verkigen bra "på riktigt" men väldigt dyster så det är ju ingen stämningshöjare direkt. Mycket bra skådespel och ett skönt dystopiskt porträtt av mänskligheten.

En del tog livet efter katastrofen lite hårt.

Ingen postapokalyps utan hårda typer i mystiska utstyrslar. men var är hockeyskydden? VAR ÄR DOM!?

Ännu en ny härlig grå dag!

CG-behandlad vy av den faktiska katrinakatastrofen. Stadssiluetten är förstås tillagd.

Jaså? Har de giftspridande asen Dole köpt reklamplats i filmen? De kanske behöver spendera lite av degen de tjänat på att förgifta plantagearbetare med...

Stilige Viggo har filmen till ära lagt till sig med en hemlös-chic-look*.

Fadern har gjort sig ren och fin och även hittat en skojig liten cigarett.

Känns han igen?

NEJ! Michael Meyers har också överlevt katastrofen!!!

Vad nu? Gay-rape på G eller?

Ha! Rambo? Vilken fjolla...

I den här trailern har man tagit sig friheter och lagt till bilder som en förklaring till katastrofen. Det känns ju ganska onödigt. Man har även skojat till det lite och lagt in ett Willhelm-skrik**.



*Hoppsan! Ett ord sammansatt av tre språk. inte illa urinerat!
**http://en.wikipedia.org/wiki/Wilhelm_scream