Udda film: HALLOWEEN II (2009) USA, 119 minuter. Regi: Rob Zombie.

söndag 31 oktober 2010

HALLOWEEN II (2009) USA, 119 minuter. Regi: Rob Zombie.

Michael Meyers pysslar igen.

En dejt med Michael Meyers kan gå rätt våldsamt till.

Ja, jag är fånig nog att recensera den här filmen lagom till denna anglosaxiska Halloween-dag och sällar mig därmed till den äckliga komersiella trenden som jag med ett leende läste har svårt att få fotfäste här, åtminstone om man ser till handlarnas intäkter. Jag får urskulda mig med att jag sedan länge sett denna dag som skräckfilmens lilla högtidsdag och minns med en sentimental tår i ögat mina ungdoms små "Fredagen den 13:e"-maraton. Men det skiter väl ni i!

Rob Zombie gillar att äckla folk.

Filmen tar vid där ettan slutade. Den sinnessjuke mördaren Michael Meyers (Tyler Mane) är död men har lämnat outplånliga spår i sinnet på de överlevande. Huvudmålet för Meyers aggression, Laurie (Scout Taylor-Compton), är ett mentalt vrak och plågas av ångest och våldsamma mardrömmar där Meyers åter är ute efter henne. Ett stort problem, vilket Lauries terapeut inte är sen att påpeka, är att trots skottskador i huvudet återfanns aldrig Meyers kropp och därmed kan Laurie inte få det mentala avslut hon behöver för att läka sin sargade själ. Samtidigt har Meyers gamle läkare, Dr. Loomis (Malcolm McDowell) skrivit en bok om tragedin och skyr inga medel för att casha in även om det sker på offrens bekostnad, något som Laurie vartefter blir varse. Inte nog med det, en mystisk luffare dyker dessutom upp och ger sig på folk. Som pricken över i:et närmar sig kalendern sista dagen i oktober...

Michael Meyers i ett sentimentalt ögonblick där han minns sin mor och sitt medlemskap i ishockeyklubben Vita Hästen.

Filmen börjar med ett besök på institutionen där lille Michael Meyers sitter inlåst. Hans mor är på visit och här får vi lite bakgrund till vissa övernaturliga/hjärnspökiga skeenden senare i filmen. Därefter öser Rob Zombie på med det brutala våld han gjort sig känd för. Yes, det är riktigt jävla brutalt och han gottar sig i makabra närbilder från operationsbordet. Råheten är helt okej i mina ögon då det sätter en ganska allvarlig ton, vicesheriffernas nekrofiliskämt till trots. Jag gillar även Zombies sjukhusflört med originalet då tvåan i originalserien till stor del utspelades på ett sådant. Resten av den här filmen känns däremot inte speciellt lik 1981 års version, vilket både har sina för- och nackdelar. Fördelen är att Zombie vill göra en egen variant och nackdelen att den inte alls är lika bra. Nu ska sägas att jag tycker väldigt mycket om originalet då det var en av de första modernare skräckfilmer jag såg som liten snorunge. Det här är dock ingen dålig film. Den har tendens att tappa tempo ibland, inte lika mycket som Zombies första "Halloween" dock, som totalslaknade i slutet. Den här känns lite lång på sina ställen och slutet känns en skvätt överilat, men charmiga skådespelare som t ex Brad Dourif, som spelar sheriffen tillika ett av offrens far, håller ens intresse vid liv. Det är även, som vanligt i en Rob Zombie-film, en del schyst musik med i filmen och den i filmen jättelånga "Nights in White Satin" av och med The Moody Blues är både skojig och en skön övergång mellan scener. Snyggt jobbat där! Jag tycker även det är lite roligt att Michael Meyers, i Tyler Manes gestalt, ser ut som Rob Zombie, så mycket att jag ett tag undrade om det inte var Zombie själv som axlat rollen.

BETYG: 4/7 Klart sevärd och brutal skräck som respekterar originalet och samtidigt är något så ovanligt som bättre än ettan (ja, remaken förstås!).