THE FIGHTER (2010) USA, 106 minuter. Regi: David O. Russell.

Mama said knock you out!

Fräsch-Chricka!

Micky Ward (Mark Wahlberg) är en hårt kämpande boxare som är ute efter den där titelmatchen. Ett mål som är ganska svårt att uppnå då det är hans familj som hanterar hans karriär med den kontrollerande modern Alice (Melissa Leo) som inte allt för duktig manager och brodern Dicky (Christian Bale) som tränare, som hade sin kvart och blev kvarterets hjälte när han slog ned Sugar Ray Leonard. Dicky har dock fått problem med droger och har mer börjat stjälpa än hjälpa sin bror. Det krävs att Micky ska träffa en tuff tjej som Charlene (Amy Adams) för att han ska inse att han måste stå på egna ben och bryta sig loss från familjens grepp. Är det en fajt han kan vinna?

Kvarterets hjälte. Det verkar f ö råda nån slags Boston-med-omnejd-feber i Hollywood.

Det har visst råkat bli en smärre oscar-bonanza här på Udda Film då även den här filmen var mångfaldigt nominerad och dessutom plockade hem fler statyer än "Black Swan" och jag måste säga att det är med rätta. Nu skiter jag egentligen i vad vissa filmer har fått oscars för då dessa utmärkelser ändå bara handlar om löjlig filmpolitik, men ibland blir det rätt som nu i fallet med priset för bästa manliga biroll till Chricka Bale. Som vanligt är han lysande och han gör en alldeles utmärkt sprattlande crackpundare. Jag är inte fullt lika imponerad av andra vinnaren Leos skådespeleri även om hon givetvis är mycket bra i sin roll. Grejen är bara att Bale allt som oftast är i en klass för sig. Jag tycker f ö att hela ensemblen gjorde ett alldeles utmärkt jobb. Marky Mark...förlåt, Mark Wahlberg visade en för honom intressant svag och sårbar sida då han i sin roll lät sig köras med av de andra starkare karaktärerna. Den ende som verkade mer "pussy whipped" var familjens far George, väl spelad av Jack McGee som vi känner igen från utmärkta TV-serien "Rescue Me". Amy Adams som också var oscarsnominerad var även hon väldigt bra och -SPOILER ALERT- det var skönt att hennes karaktär fick utrymme att lite smått utvecklas från stödjande till mer ägande i sitt förhållande till Micky.

Smoke that rock.

Det överraskade mig faktiskt att jag skulle gilla den här bättre än "Black Swan" då jag hade stora förväntningar på Aronofskys film, men det blir ju lätt så när föväntningarna spelar en ett spratt. Den här filmen hade också sin del av misär, särskilt då med Dicky som talangspoilerande pundare och den underbart härliga white trash-familjen. Naturligtvis kom inte dessa i närheten av Aronofskys misär men det blev ändå en bättre film med starkare skådespeleri, värme och en skvätt humor. Det var rörande att se Mickys kamp mot oddsen, något som är mycket svårgestaltat och lätt blir pinsamt. Inte i detta fall. På en mer ytlig nivå gillade jag det sköna soundtracket som kändes lite som ett gammalt Scorsese-soundtrack från tiden då han gjorde bra filmer... Vidare var det coolt med fotot under matchsekvenserna då man fick till klassisk fight night-bild.

BETYG: 6/7 Stor del av betyget går till Christian Bale som var lysande, men givetvis var detta en mycket bra film även i övrigt.

Dickys crackpolare.

Micky är tänd på Charlene, vilket är förståeligt.

Hur är det annars då Micky?

Sköna frillor på Mickys white trash-systrar.

Dicky ser lite skamsen ut bland soporna när mamma kommer förbi crackhuset.

Mamma ser mest besviken ut.

Jaha, så var den jävla bylingen igång med sitt maktmissbruk igen.

Oops! Var är sexpacket Marky Mark?

Kåkens hjälte.

Aaawww yeeeah...

Givetvis blir det catfight med det här klientelet.

Det verkar råda en air av besvikelse.

Titt på spjuvern där nere i högra hörnet.

Jaha förstås...

Glada bröder.

Treilör

PS. Udda Film skänker en tanke till det arma landet som gav oss Godzilla. Tyvärr ser det nästan värre ut nu än när vår favoritödla dragit fram.