LOVE + FEAR = TORMENT (Frankrike) 1967, 68 minuter. Regi: Max Pécas.

Den sensuella franska vågen.

Diskret flukt.

I ett exklusivt område pågår en fotosession med bl a den unga vackra modellen Kim (Marie-Christine Weill). På behörigt avstånd står några gangsters och fluktar samt funderar på hur de kan slå mynt av situationen. Den ene gangstern, Joe Darien (Pierre Tissot), är ute efter diamanter vilka han hoppas finna i det rika bostadsområdet. Han är dock väldigt förtjust i den vackra Kim och vill gärna ha henne i säng. Den andre gangstern, Louie Rico (Claude Cerval), råkar snubbla på Kim och hennes styvmor Linda (Véra Valmont) mitt i en lättklädd catfight och av en händelse har han en kamera i näven så det tas naturligtvis bilder som han sedan tänker utpressa Linda och hennes man med. Linda försöker sätta stopp för Rico och anlitar en skum nattklubbsägare som hjälp. Samtidigt blir Darien allt mer brysk i sitt förhållande till Kim och situationen blir ohållbar. En och annan konfrontation står för dörren.

Mer flukt.

Helvete vad jobbigt det var att sammanfatta den här röran! Jag tappade nämligen mycket snabbt tråden i den här filmen som har förvirrande drag av den franska vågen. Det här är lyckligtvis mycket sleazigare än så med en parad av sköna damer som gärna luftar byst och stuss. Det är naturligtvis den främsta behållningen i filmen, men jag måste ändå säga att det vilar en skön atmosfär över den. Det känns lite charmigt med den inte helt logiska röran och märkliga scener som avlöser varandra. Jag tappar genast bort vem som är vem och vad de har för agenda, men det är lite skit samma då filmen puttrar på med sitt fina svartvita foto och mysiga franska xylofon-soundtrack. I en fullkomligt usel (och därför bra) slagsmålsscen vräker man på med en skvätt hammondpartymusik, vilket inte känns helt välmotiverat och det blir ju alltid skojigt. Filmens höjdpunkt är en lång dansscen där en sexig blondin struttar runt en snögubbe med ögon som blinkar när det hettar till. Denna scen känns som en symbios av Jean-Luc Godard och Jesús Franco. Den enda scenen som kan konkurrera är den otroligt välmotiverade duschscenen med Marie-Christine Weill... Suh-weet!

Och varför inte?

Så sammanfattningsvis kan man väl säga att filmens story är långtråkig och otroligt rörig skit medan den visuella och auditiva upplevelsen är mångt mycket större. Den här filmen ska avnjutas för atmosfärens, humorns, soundtrackets och framför allt de fagra damernas skull. Jag har länge velat utforska Max Pécas värld och det ämnar jag fortsätta med efter den här titten.

BETYG: 3/7 Rörigt som satan med fånig story men ändå skön stämning och en del läckra damer.

Vera Valmont hr hittat en liten slipmaskin hon kan vässa tuttarna med.

No means no...ELLER!?

Hysterianfall eller vild lesbianism? En bild ljuger aldrig.

Stencool dansscen.

Med välskapt blondin och skön snöman.

"Yesss, I'm veeery excite!

Inte helt olik en ung och het Helen Mirren faktiskt, ja bruden också.

Härskarinna i baren. "Bjud då för helvete!!!"

Kan bli svårt att avfyra den revolvern.

Alla falkögon kan se skuggan av ett bomstativ på gardinen till vänster. Fler skojiga saker händer faktiskt i denna scen.

Här har jag saxat ut några sköna smakprov ur filmen. Njut bl a av snögubbens uppenbarelse. Très bon!