BLACK SAMSON (1974) USA, 88 minuter. Regi: Charles Bail.

Stick it to da man brother!

Samson är så cool och säker i sin sexualitet att ingen skulle ifrågasätta hans rätt att bära klänning.

Samson (Rockne Tarkington) är en respekterad barägare som har den självpåtagna rollen som beskyddare av hemgatan och dess invånare. Denna roll sätts genast på prov då gangsterprinsen Johnny Nappa (William Smith) tycker Samson är för kaxig och vill sätta honom på plats, trots gudfadern Joseph Nappas (Titos Vandis) varningar om att det kan bli för mycket besvär för mödan. Naturligtvis lyssnar inte Johnny utan sätter igång en kampanj av hot och våld för att ta över Samsons gata. Trots att Samsons flickvän Leslie (Carol Speed) bönar och ber att han ska ge upp den ojämna kampen är Samson inte en snubbe man blir av med så lätt.

Kisse vill slicka på Samsons påle.

Skönt med lite pålitlig blaxploitation efter ett koppel sisådärdokumentärer. Det är så gott som aldrig några överraskningar eller nyheter i en sådan här film, en tuff och sexig svart man står upp mot den elake vite mannen i en form eller annan och det är alltid stencool underhållning. Under tidsperioden man spelade in den här filmen identifierade sig svarta amerikaner väldigt mycket med "the motherland" och det märks ovanligt mycket i just den här rullen då hjälten Samson går omkring som rena rama afrikanska hövdingen med sina sköna afrikanska hippieskjortor, en exotisk totemstav samt dessutom är stolt ägare till ett lejon. Folket på "hans" gata är hans bröder och systrar och det är hans plikt att försvara dem mot "tha man". Idag skulle man på ett PK-vis kunna gnälla över hur rasistiskt den vite mannen är porträtterad men jag tycker bara det är härligt och kul. Värst är naturligtvis Johnny Nappa spelad av William Smith som vi känner igen från otaliga TV-serier och B-filmer. Svenska publiken lärde sig hata den här mannen när han spelade den onde Falconetti i "De Fattiga och de Rika" på 70-talet. Ja, folk var mer engagerade i sina TV-såpor på den tiden.

Falcon...förlåt, Johnny Nappa ser sig också som en stor älskare.

Det här är kanske inte världens bästa film men den levererar i alla fall det den ska. Lite sköna slagsmål, ja t o m karate, en skön 70-talsbiljakt, lite T&A och -SPOILER ALERT- en hysterisk slutscen där gangstrarna omringas på gatan likt general Custer omringad av indianer och bombarderas med skräp från taken där de svarta invånarna samlats. Det kastas ned dörrar, madrasser, spisar och kylskåp! Ha ha, helt fantastiskt. Samtidigt skjuter gangstrarna vilt i självförsvar och en och annan homie ramlar ned från taken men det tycks ingen bry sig. Otroligt underhållande! Det enda som saknas för att det ska bli en komplett blaxploitation-rulle är ett funkigt soundtrack. Vi får dock åtminstone en titelsång där man sjunger om hur cool Samson är.

BETYG: 4/7 Standard-blaxploitation och då vet vi ju att det är bra. Inga överrasknigar här inte!

Man av folket. Right on man!

"Kom inte hit med dina jävla honky-förslag!"

Gudfaderns nya assistent har det som hobby att framkalla erektioner hos män.

Okej killar, vem är egentligen sexigast: Shaft eller Samson?

Vissa misogyna patriarkala drag tittar fram hos Johnny.

Här har vi en broder som gillar droger.

Gissa vilken!

Sista försöket.

De levande döda?

Kung fu muthafuckas!

Märk väl att skärpan ligger där den gör mest nytta.

Rena rama Little Big Horn!

"Black Samson: He's mean and clean and rules the scene!"