What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

tisdag 14 oktober 2014

COP GAME (1988) Italien, 85 minuter. Regi: Bruno Mattei.



Vietnamkriget på 80-talet

Spider-man vision.

När några högt uppsatta officerare mördas av maskerade militärer kallas militärspanarna Morgan (Brent Huff) och Hawk (Max Laurel) in för att lösa fallet. När de börjar rota i mordgåtan visar det sig att saker är mer komplicerade än vad de kunde ana.

Schyst paket sir!

Vem kunde tro att en Mattei-film kunde vara så här astråkig? Inledning lovar gott då vi får bevittna ett av morden där storväxta typer i uniform och gasmask skjuter ihjäl den medelålders officeren som just råkar koppla av i poolen med ett kuttersmycke och dagen till ära är han iklädd - speedos. De tunga maskingevären får smattra på ett bra tag - i slowmotion - för att säkerställa gubbens död. "Schyst!" tänker vi, men tyvärr tar det roliga slut där.

Spray time.

Den här filmen skor sig på tidens hysteri kring filmer om vietnamkriget och framför allt rullar med omaka snutar. Den senare genren är ju ganska odräglig med sina "kvicka" repliker som man även här försöker slänga in. Det skulle kunna tyckas skojigt att en film som utspelar sig i början av 70-talet kryllar av äckligt 80-talsmode och vidrig 80-talsmusik men nej, inte när filmen i övrigt är så långtråkig. Ledmotivet får vi dessutom höra cirka 187 gånger i filmen och det är vidrigt! Tänk er "Jumping Jack Flash" blandat med valfri tidig Bon Jovi-låt filtrerad genom ett horribellt muzak-filter kryddat med rockman-gitarrer och DX7:or så kommer ni farligt nära. Huga!

Just det! Passa på att döda inredningen också.

Nej, kalkonelementen kunde inte rädda denna soppa och gamnacken gjorde sig ständigt påmind.

BETYG: 1/7 Det har gjorts betydligt sämre filmer men man förväntar sig något roligare från Bruno Mattei.

En typisk 70-talsfrilla.

Det bara skriker 70-tal om herrarnas plagg. Tänk att det faktiskt ansågs som coolt på 80-talet med jeansen ni ser i bild.

Ja, är det vietnamkrig så är det.

'Sploisions. Eat it era ansiktslösa Charlie.

Hoppsan! Mike Monty råkar dyka upp då man behövde fylla ut med bilder från en annan rulle.

Inte ens Mosquito der Schänder kan rädda rullen.

Öppningssekvensen, så ni kan njuta av ledmotivet. Prepare to barf.

Och här får ni hela jävla filmen! Notera att ledmotivet är i en annan tonart än i klippet ovan. :-D

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar