A GUN FOR JENNIFER (1996) USA, 87 minuter. Regi: Todd Morris.

Bittra kvinnor vill ge igen.

Välkommen till The Big Apple stumpan!

Allison (Deborah Twiss) kommer till storstaden, på flykt från ett dunkelt trauma i Ohio, och attackeras nästan genast av ett par ligister som vill bekanta sig med hennes kön. Plötsligt dyker en skåpbil fylld med hatiska hondjävlar upp - och de är beväpnade. De gör processen kort med busäcklen och släpar med sig den skärrade Allison. När de börjar fråga ut Allsion om vem hon är finner hon det säkrast att inte delge dem hela sanningen utan kallar sig själv Jennifer. Allison/Jennifer tvingas sedan ansluta sig till det kvinnliga vigilante-gänget då de inte litar på att hon kommer hålla käft, trots att hon tvingades avlossa ett dödande skott mot en av busarna. Motvilligt ställer hon upp, men efter hand känner hon sig mer och mer hemma...

Äsch, vet du inte hur ocoolt det är att blunda när man skjuter?

Indiefilm kan ju vara riktigt charmig och oftast bättre än mainstream-aternativet. Den här filmen är dock inget bra exempel på detta. Det skriker lågbudget om den, vilket i sig inte är någon nackdel, men tyvärr verkar det som om det är på skådespelarsidan man gjort de största besparingarna. Här snackar vi dåligt skådespeleri! Inte W.A.V.E.-uselt där det bara blir kul, utan här har vi faktiskt folk med ambitioner som misslyckas. Den ende som är någorlunda trovärdig är Arthur J. Nascarella som spelar en hård men rättvis kommissarie. Det är förmodligen därför han har kunnat etablera en hyfsad karriär med en del schysta biroller som i t ex "The Cooler", "World Trade Center" och "Sopranos".

Märkligt hur pass blodfyllda alla avhuggna penisar är på film. Kanske är det upphetsande att bli av med den lille rackaren?

Ett härligt manshat präglar filmen och det begås en del riktigt brutala hämndaktioner mot vidriga karlar. I en intervju i extramaterialet berättar Deborah Twiss, som även producerade och skrev manus, att hon kom på idén till denna film när hon "tvingades" jobba på strippklubb för att finansiera sina filmdrömmar. Alla dessa vidriga män hon tvingades ta av sig kläderna för inspirerade henne att skriva ett hämndosande manus. Hon valde verkligen rätt miljö för att gödsla sin misandri, för varför välja en miljö där det kanske skulle finnas chans att stöta på en vettig karl? Eller är det kanske så att alla män är usla våldtäktsmonster? Nä så kan det ju inte vara. Todd Morris som hon skrev filmen med måste ju i alla fall vara ett hygglo! Eller..? Det arga kvinnoperspektivet hindrade dock inte att de kastade in en scen som bekräftar klyschan om att kvinnor aldrig kan komma överens och får samarbeten att implodera. Hmm, kanske var det Todd som smög in den, i egenskap av ond snubbe..? Skit samma! Det är ändå skoj att se män få en skopa sadistiskt våld riktat mot sig, Fröken Twiss hatiska skrivarmotiv till trots. Även om det mesta är väldigt taffligt gjort. Det har kanske redan framgått att manuset också är ganska kasst? Synd, jag hade hoppats på mer av den här rullen.

BETYG: 2/7 Idag är jag lite sur så inte ens min vurm för lågbudgetfilm kan få mig att lägga på extrapoäng. Filmen har hyfsat våld om man är ute efter det men dåligt manus och skådespeleri (på ett tråkigt sätt).

Nämen nu är du igång och blundar igen. Skärpning!

Visst begås det en del riktigt brutala våldsdåd mot män i den här filmen, men det här är ändå taskigast.

"Nej! Vad tänker du göra med den där biljardkön!?!?!"

Lynn Breedlove i queer-orkestern Tribe 8 utför en misandrisk ritual på scen.

Carl Jasper som härligt överdriven tysk. Se bara det underbara minspelet!

Frukost-bacon på ingång.

Här händer det konstiga saker. Oj det är rena rama Kubrick-partyt!!! Eller..?

Är det inte vår tyske vän? Ha ha, inte så konstigt att det blev kinky!

Sa jag kinky?

Jaha...jävla rednecks till på köpet.