SEVEN WOMEN FOR SATAN (1976) Frankrike, 85 minuter. Regi: Michel Lemoine.

Eurosleaze i Franco-anda.

Aaahhhh...denna film är verkligen en njutning.

En riktigt härlig öppningssekvens fångar ens intresse direkt och planterar ett leende tvärs över ens nylle. Till tonerna av Guy Bonnets dramatiska musik pågår en jakt i den bästa eurosleaze-anda man kan tänka sig! Vi lär därefter känna Greve Boris Zaroff (Michel Lemoine), en kontorschef som drömmer sig bort i sadistiska fantasier. Efter arbetet kör Zaroff ut på landet för att koppla av i sitt slott och plockar på vägen upp en ung lifterska. Givetvis uppstår erotisk spänning men händelserna tar en brutal vändning när grevens lustar går överstyr. Väl framme vid slottet möts han av den underdånige tjänaren Karl, spelad av Jesús Franco-bekantingen Howard Vernon, som har fixat middag och en prostituerad/slav för greven att förlusta sig med. Nu är det dock så att Karl har en hemlig agenda, att hämnas å sin faders vägnar då denne arbetade åt grevens far och tvingades assistera honom i ondskefulla och sadistiska dåd. Detta har gjort att Karls far inte ens i döden kan få ro. Trots att en del kvinnor passerar revy i grevens vardag är det spöket av hans förfaders älskarinna Anne (Joëlle Coeur) som fångar hans passion och han blir som besatt av den vackra anden. Ska det bli Karl eller anden som ska leda Greve Zarhoff i fördärvet?

Champagne är inte speciellt gott, men förtär man det på det här viset blir det ju riktigt trevligt.

Puh! Lite svårt att sammanfatta den lösa handlingen som mest tjänar som en ursäkt för att sammanfläta scenerna där kvinnor lättar på kläderna och ibland interagerar med Lemoine. Ja, det har sina fördelar att både regissera och spela huvudrollen. Tydligen har Lemoine baserat denna sleaziga film på en gammal rulle från 1932 jag inte har sett som heter "The Most Dangerous Game" där det mycket riktigt finns en ondskefull karaktär som heter Zaroff. Lemoine har dock gjort sin egen lilla eurosleaze-tappning på det hela, klart influerad av sina mentorer Jesús Franco och Jean Rollin. Det är osammanhängade, drömlikt och sleazigt, men ändå rätt sensuellt och vackert på sina ställen. Karaktärerna agerar dock väldigt ologiskt och märkligt vilket gör det hela väldigt roligt. Att Howard Vernon har dubbats till en engelsk röst med skön tysk brytning är ju lysande och som grädden på moset har vi en hanhund av Scooby Doo-ras som heter...wait for it...INGA! Denne Inga utför dessutom en "brutal" attack på en naken kvinna. Ha ha, han ser verkligen "vildsint" ut vovven. Samtidigt ramas filmen in av Guy Bonnets härliga musik som sträcker sig från 70-talsrafflande funkig orkestermusik till smäktande romantiska toner och olycksbådande elektronika. Underbart! Det bör väl även tilläggas att denna film inte hade ett skit att göra med vare sig Satan eller sju kvinnor, men titeln lät väl tuff...(???) Även om filmen på sina ställen var långsam och korkad kan jag inte låta bli att älska stämningen i dessa europeiska sliskrullar så mitt generösa jag väcks till liv och ger denna film:

BETYG: 5/7 Ologisk och drömlik euroslisk som bjuder på skön sensuell skräckatmosfär i bästa Franco/Rollin-anda.

Greven är ute på dejt.

Är han en smula misogyn månne?

You know him, you love him: Howard Vernon!

En god middag och lite tafs. Karl tittar nöjt på.

Greven möter den vackra anden och kolla vem som också är med: INGA!

Exotism på hög nivå.

Det sägs att de flesta regissörer är fluktare och det ligger nog nåt i det. Ja, det är Lemoine, i karaktär, som står och fluktar på damen framför den genomskinliga spegeln.

Damen i fråga är den yppiga Sophie Grynholc som här har drabbats av plötsligt solopassion.

Här har hennes karaktär hamnat under vildsint hundattack. Den glade INGA leker den nakna damen till döds!

Ni har kanske hört hur farligt det kan vara med strypsex? Att ha en tortyrfetisch är minsann inte helt säkert det heller.

Mer exotism!

Den här filmen är fanimej helt flippad!

Lemoine utnyttjar en löneförmån i sin roll som regissör/huvudaktör.

Scary shit!!!