DRIVEN TO KILL (2009) USA/Kanada, 98 minuter. Regi: Jeff King.

Kamrat Steven knäcker ben.

Partytrick: Tre pappmuggar och så en sån här...

I den här rullen spelar vår käre Steven Seagal författaren Ruslan som råkar ha ett förflutet som medlem av ryska maffian. Ruslan reser till sin dotter som precis ska gifta sig och hennes blivande make är ingen mindre än sonen till hans gamla nemesis inom ryska maffian. Ett brutalt våldsdåd strax innan bröllopsceremonin har påbörjats tvingar in Ruslan i hans gamla våldsamma värld.

Den unga damen känner just av hur blodet strömmar till könsorganet och vem kan klandra henne?

Herr Seagal har tydligen här kanaliserat sin inre Viggo Mortensen efter att han med all säkerhet inspirerats av "Eastern Promises". Frågan är om den numera lite runda Steven är lika attraktiv för det motsatta könet som en naken bastu-Viggo. Jo vänta! I början av den här filmen visar Steven prov på sin oerhörda maskulinitet genom att riskera att få handen spetsad i ett partytrick. Den unga kvinnan som bevittnar hans otroliga bedrift blir alldeles till sig av sexuell upphetsning, så visst har Steven fortfarande kvar sin hypnotiska och erotiska makt över det täcka könet! I den här filmen pekar Stevens formkurva något upp igen efter en rad av billiga öststatsproduktioner. Filmen känns även lite brutalare än vanligt vilket alltid är ett plus. Jag saknar dock fortfarande Stevens klassiska örfilar men i ett knivslagsmål i filmen slajsar och dajsar* han en bov riktigt ordentligt så smilbanden på undertecknad glider uppåt. Även om det här är en nordamerikansk produktion är det ju ändå inte någon högbudgethistoria precis. Ett skojigt tillfälle när det blir pinsamt tydligt är i en scen där våra huvudpersoner sitter i en bil och man hör en vidrig muzak-våldtäkt på Jimi Hendrix "Manic Depression" i bakgrunden.

Å fan, kamrat Steven är i stan!

Filmen är naturligtvis ingen höjdare och kan bli lätt tradig på sina ställen. Jag retar mig även en smula på den mesige fästmannen (Dmitry Chepovetsky) som inte är speciellt trovärdig som maffiason. Men Steven Seagal har sin egen måttstock att mätas efter och hans skojigheter i den här filmen räcker ändå till ett hyfsat betyg.

BETYG: 4/7 Generöst av mig men Steven har ju ett speciellt ställe i mitt hjärta då han ofta levererar komik av rang!

Aaaahhh...denna blick!

Mesig gangsterson verkar ta illa vid sig av Stevens framfart.

"Buuäähhh...varför drämde Steven mitt nylle genom en glasmonter för...Varför!?"

Notera den perfekta vinkeln på Stevens högra armbåge! Se hur vapnet är i perfekt vinkel med Stevens blick!

Steven retas lite genom att dra ett par snabba (ej dödliga!) hugg mot motståndarens nacke. Sweet!

YNF! Steven har fått tag på en k-pist som han snabbt blir unison med. Give it to me Stevie, GIVE IT TO ME!!!

Sa jag att filmen är en smula våldsam och brutal?

*Som det heter på svenska...