HEARTS AND MINDS (1974) USA, 112 minuter. Regi: Peter Davis.

Inte mycket har hänt på 36 år.

Löjtnant Coker är patriotismens poster boy.

Att titta på den här dokumentären om kriget i Vietnam är att ständigt påminnas om hur det ser ut idag. Samma slags ignoranta unga människor skeppas iväg till ett främmande land för att slåss för falska ideal deras ledare har ljugit ihop. Det är sorgligt och deprimerande. Den enda stora skillnaden mellan då och nu är den mer öppna rasismen som rådde då och mediamedvetenheten idag. Just titeln på filmen syftar på strategin man hade att vinna lokalbefolkningens sympati. Detta blir naturligtvis inget annat än pannkaka när man inte själv vet varför man är där och dessutom ser folket som snedögda apor. Idag har "gulingarna" bytts ut mot "sandniggrer" och en civil lokalbo är inte mer värd idag än för 40 år sedan.

Klipp ur en skön propagandarulle som berättar vad som händer om kommunisterna tar över. Folk ser rätt glada ut dock...

Givetvis är det en stark antikrigsvinkel på den här filmen och den är skickligt klippt så att även om båda sidor får komma till tals ställs krigsförsvararnas uttalanden i kontrast till rått bildmaterial. I vissa fall handlar det om rena Eisenstein-tricks då vi t ex får se en football-tränare piska på sitt lag med enormt patos inför en stundande match för att sedan klippas till när President Johnson förklarar hur otvivelaktig slutsegern är, följt av bilder från den berömda Tet-offensiven som totalt överrumplade amerikanerna och även om de slog tillbaka den fick den en avgörande roll i hur opinionen vände för gott på hemmaplan. Ännu mer absurt blir det när man istället för metaforer använder rent kontrasterande klipp som när general Westmoreland (ÖB fram till 1968) i en intervju förklarar hur lite asiaterna värdesätter liv och man som kontrast precis innan fått se hjärtskärande bilder på hur en liten pojke förtvivlat gråter och kramar sin fars kista samtidigt som en äldre kvinna i ren förtvivlan är på väg ner i graven där hennes son ligger. Den morbida ironin är fulländad när man ser de sydvietnamesiska gravgrävarna samtidigt läska sig med coca cola. På sina ställen är filmen lite av en föregångare till Michael Moores dokumentärer med käcka inklipp från 40-talet där soldater på led sjunger i rena rama propagandamusikalerna samt rasistiska gamla filmklipp.

Den store amerikanske inkvisitorn J. Edgar Hoover.

Det är även ruskigt att se hur blint en massa amerikaner var villiga att köpa allt regeringen sa till dem, något som inte heller har ändrats idag nästan 40 år senare. Det blir rent tragikomiskt när en äldre man, som förlorat sin son i kriget men ändå tyckte det var värt det, förklarar hur bra det är att man har en stark ledare som Nixon som man kan lita på. I nästa ögonblick dyker en skylt upp som förklarar att intervjun gjordes tidigt 1973, d v s INNAN Nixons inblandning i Watergate-skandalen uppdagades helt. Frågan är hur länge det dröjer innan vi är lika blinda här i Sverige när vi har en regering som gör allt för att vi ska bli ett litet mini-USA. Amerikas lille knähund Reinfeldt tycker ju det är en bra idé att ljuga för folket, sätta sig i en inofficiell beroendeställning till jänkarna, sprida floskler om "frihet", skicka svenska soldater i döden och nu ska väl demokratin inskränkas ytterligare när man har terrordåd att skylla på. Hmm, var har vi sett det förut? Ja, det är helt sinnessjukt att tankarna faktiskt går till att vi har svenska soldater som riskerar livet under NATO-flagg när man tittar på en sådan här film. Naivt vill de beskydda några arma skolflickor, men samtidigt häller de bara mer bensin på elden genom sin blotta närvaro och det är nu vi börjar se konsekvenserna även här på hemmaplan.

The original Assange. Ett under att han fortfarande lever.

Som ni märker blir jag lite uppskruvad i negativ riktning efter att ha kollat den här rullen, men det är ju ganska ledsamt att man inte kan titta på den och försäkra sig om att skeendet ligger i historien, att vi har lärt oss och gått vidare. En veteran får just frågan i slutet av filmen om han tror man lärt sig något av konflikten och hans svar ger ganska kalla kårar då han säger att det verkar som om man gör sitt bästa för att inte lära av misstagen och här sitter man i TV-soffan och ser hur rätt han hade.

BETYG: 4/7 Rätt nedslående film, särskilt när man ser den i dagnes kontext. Välgjord med ett brett underlag. Det blir dock ganska statiskt med en hel del talking heads.

 Att något så vidrigt kan vara så vackert.

 Ironi igen när de frihetsälskande amerikanerna inte inser att vietnameserna kämpar för just detta.

Uncle Ho skickade ett gäng vädjande brev till den amerikanska regeringen under slutet av 40-talet just med tanke på deras hyllande av frihet och självständighet. Breven ignorerades... 

En mycket arg helikopter. 

 Usch då! Hur kunde en disciplinerad soldat bli en sån här hippie?

 Var det när man såg de här bilderna man kom på idén att casta Charlie Sheen till "Plutonen"?

 Vi gör även ett besök på ett vietnamesiskt horhus. Fräschtorsken noterar med ett leende till kameran att hans flickvän där hemma inte skulle uppskatta aktiviteten.

Löjtnant Coker fyller de amerikanska kidsen fulla av lögner. 

Svenskar 2011? 

Vi får se en del krigsförbrytelser till tonerna av kontrapunktisk musik. Bilder som dessa känner vi även igen från den banbrytande "In the Year of the Pig" som kom mitt under brinnande krig 1968.

Tricky Dick torkar lögnarsvetten av överläppen. 

Kvinnor i sydvietnamesisk fångenskap. 

Stolt över at ha skänkt sin sons liv till Nixon. 

Coke is it! 

 Svårt att vara cynisk till sådana här bilder.

General Westmoreland redogör här för "orientalernas" underlägsenhet. 

Ikoniska bilder där snart lilla Phan Thi Kim Phuc kommer springande sönderbränd av napalm. Idag går det inte att känna igen platsen och det finns t o m en liten trädgårdsaffär här med kitschiga dekorationer. 

Ett stackar barn som råkade ännu värre ut än ovan nämnda flicka. 

Nästa generation lurade medborgare...

Trailer med lågt ljud. Här fick jag också kvitto på att Michael Moore inspirerats av denna rulle.