Udda film: ROCKTOBER BLOOD (1984) USA, 87 minuter. Regi: Beverly Sebastian.

fredag 3 december 2010

ROCKTOBER BLOOD (1984) USA, 87 minuter. Regi: Beverly Sebastian.

Hårresande hår-metal-film.

Billy Eye fyrar av ett härligt heavy metal-skri med kaninvibrato på.

Den klart osympatiske metal-sångaren Billy Eye (Tray Loren) får någons slags droginducerad hybris och börjar mörda folk runtomkring sig. Hans f d flickvän Lynn Starling (Donna Scoggins) och tillika sångerska i hans band, som också attackeras men kommer undan, vittnar mot honom i den påföljande rättegången och skickar honom därmed raka vägen till elektriska stolen. Två år senare ska bandet de båda spelade i ut på en återföreningsturné och denna gång med Lynn som lead-sångerska. Problemet är bara att Billy är tillbaka från de döda och han är ute efter blod...

I kontrollrummet uppskattar man sången.

Lite bergodalbanakaraktär på den här filmen då den öppnar schyst, dippar kraftigt i mitten och hämtar sig mot slutet. Make no mistake, det här är en löjligt usel film full av luckor i handlingen och kanske filmhistoriens lamaste mördare. Men det är just kalkonfaktorn som räddar den här stinkaren. Kalkonometern skjuter i taket särskilt under de musikaliska inslagen (och de är många) och då breddas ens leende snabbt. Tonen *host host* sätts direkt då vi kastas rakt in i en studioinspelning med bandet och Billy Eye briljerar med otroligt fjollig metal-sång och ett avskyvärt vibrato samtidigt som studioteknikern sitter med sin tuperade metal-kalufs och gillar skeendet. Fantastiskt! Vad som är motsatsen till fantastiskt är att jag läst många kommentarer på nätet där folk fnyser åt själva filmen men älskar soundtracket. WHAT!? Just det, helt utan en gnutta ironi. Inte ens när jag var i min snorigaste heavy metal-period som fjunig tonåring hade jag lurats att tro att denna skitmusik skulle vara bra. Billy Eye ser dessutom mer ut som en fjollig idrottskille än en rockstjärna och har till på köpet begåvats med filmvärldens mest krystade "ondskefulla" skratt.

Billy är en sann rockstjärna... Eller på den här bilden kanske mer en Jaime Gillis-lookalike*?

Men som sagt, filmen segnar till rejält i det långa mittpartiet då Billy stalkar Lynn och när väl några mord begås är det fruktansvärt lama sådana. Inte förrän i slutet blir det lite drag på morden och då med horribelt usla specialeffekter. Vi bjuds även på några hela låtar i slutet då bandet spelar live och detta spektakel går inte av för hackor. Jag gillar särskilt inklippsbilden på publiken (samma varje gång naturligtvis!) som är så uppenbart snodd från någon riktig konsert. Crescendot på denna kalkonkonsert är helt underbart i sin makalösa ologiska uselhet och man blir så överumplad att man nästan glömmer bort att garva.

Billy gillar att röka oidentifierbara droger i sin lilla pipa. Notera även att man kör hårt med starfilter på kamerorna.

Ja, synd att filmen är så långtråkig i mitten för annars levererar den duktigt i kalkonavseendet. Trots att den är relativt tam vad gäller chockfaktorn slänger man in en, för den tiden, härligt grov ordväxling under ett terrortelefonsamtal:

Snyftande Lynn: "What do you want?"
Billy: "Hehehehe... Bloooood... I want your hot steamy pussy blood all over my face. Muaaahaaahaaa hehehehe.."

Ha ha ha! En mensblodfetisch i en töntig amerikansk skräckfilm från 1984??? *Applåderar* Kolla gärna in den här, men håll ett finger på snabbspolningsknappen. En variant är även att trycka på "repeat" under vissa scener.

BETYG: 3/7 Guld under vissa scener för det kan ju knappast gå fel med rena rama heavy metal-musikalen, men det tråkiga mittpartiet sänker filmen rejält.