Vietnam var som en B-film (Om man får tro "veteraner").
Michael Dudikoff i en tidstypisk 60-talsfrilla med hårspray och allt!
Michael Dudikoff spelar den nyutexaminerade löjtnanten Jeff Knight som placeras ut någonstans i Vietnam för att leda styrkorna på en bas där man har i uppgift att skydda en intilliggande by. Mannarna på basen ger inte mycket för den nykomne gröngölingsofficeren och Knight måste vinna deras respekt den hårda vägen. Efter att ha blivit sårad i strid och sedan återvänt till basen vinner han så sakteliga männens förtroende, något som visar sig oerhört viktigt då fienden planerar en stor offensiv.
"Pass da joint mon". Okej lite sanningshalt finns ändå i filmen.
Jag blir väldigt förvånad och även ganska road över att den här filmen har fått så goda omdömen på nätet. Många "krigsveteraner" hyllar filmen som en realistisk skildring av vietnamkriget och alla som inte var där är för dumma för att fatta detta. Ha ha ha! Om detta verkligen är ord från riktiga vietnamveteraner bevisar det att det faktiskt förekom ett överflöd av droger i kriget och dessa veteranrecensenter är därmed totalt nedrökta vrak som lider av grava vanföreställningar. Hur vågar en sådan fjolla som jag, som knappt hållit i ett vapen ens en gång, komma med ett sådant påstående? Nja... Om man än bara fått en ytlig uppfattning om kriget i Vietnam så har man i alla fall hört gång på gång att den största frustrationen för de amerikanska soldaterna var bristen på kontakt med fienden. Istället skördade fällor och snabba bakhåll där amerikanerna inte ens hann se fienden de flesta offer. I den här filmen dyker vietnamesiska soldater upp titt som tätt och klampar dessutom gärna ut rakt i amerikanernas eldgivning. Trots att det i god Cannon*-anda exploderar friskt i striderna ser man inte mycket blod och definitv inga förlupna lemmar som flyger omkring. Soldaternas "fasa" i stridens hetta känns inte heller speciellt trovärdig och sämst är nog huvudrollsinnehavaren Dudikoffs frustration över kamraternas död. Rent skrattretande dåligt skådespeleri. Som vanligt är förstås våra amerikanska vänner helgon som offrar sig för att rädda vietnamesiska barn samtidigt som vietnamesiska soldater dödar oskyldiga bybor. Ja, det är ju en ackurat skildring av kriget... Man har dock garderat sig lite i filmen så det finns ett psycho i plutonen som gärna samlar sköna mänskliga troféer.
Argsint Viet Cong.
Nej, det här är minsann ingen "Plutonen" eller "Full Metal Jacket", men det var väl knappast väntat heller när det var Chuck Norris brorsa som regisserade. Superklyschigt, mediokert skådespelat och framför allt ett fullkomligt innehållslöst manus. Eftersom man skiter i karaktärernas öde finns inget kvar att greppa i filmen och den faller platt. Jag roades dock en del av det fåniga krigandet och av Dudikoffs bristande skådespeleri, så det blir ändå oförtjänt högt betyg till detta pekoral.
BETYG: 3/7 Endast för krigsfilmsentusiaster som har förmåga att le åt Michael Dudikoffs skådespeleri.
Den realistiska micken hänger ner. Många vietnamveteraner kan nog vittna om dessa riktmikrofoner som dök upp överallt i "Nam".
Dudikoff är fullkomligt förtvivlad över en kamrats död.
Vadå American baby killers??? Se här, så här gick det till!!!
Coolaste snubben i filmen råkade vara mannen på affischen.
Hoppsan! Här har vi en bild på en av veteranerna som senare skulle komma att recensera den här filmen.
"Varför..? Nnnnggghhhh! VARFÖR!?!?!"
En av många "gooks" som får bita i gräset.
Se så onda dessa NVA-soldater är. Spränger sina landsmän i bitar. Hu...
Var det otydligt att jänkarna var godhetens fanbärare? Kolla, t o m psychot räddar små vietnamesiska barn!
Trejjler
*Det klassiska B-filmsbolaget.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar