MEIN PAPI (1995) Västtyskland, 7 minuter. Regi: Jörg Buttgereit.

Snyggt porträtt...

Far är rar.

I den här kortdokumentären porträtterar den tyske underground-filmaren Jörg Buttgereit sin far. Det påstås i inledningen att fadern aldrig är medveten om kameran då denna är dold. Vi transporteras snabbt från stillbilder på föräldrarnas bröllop till faderns död m h a krassa kommentarer till gryniga super8-bilder.

Far gillar inte sonens musik.

-SPOILER ALERT- Buttgereit är mest känd för sina dödsfixerade extremlågbudgetrullar men det här är en smula annorlunda, även om döden även är närvarande här ackompanjerad av fräscha stillbilder på "cystor". Det här är en riktigt punkig liten dokumentär där vi får ta del av faderns gradvisa förfall och tragiska död. Filmen uppvisar en total avsaknad av värme för fadern och berättandet påminner mig lite om Charles Bukowskis krassa stil. Tankarna går även till vilken slags respekt Margera-bröderna visar sin far i "Jackass". Ändå är detta en ganska rolig liten film i all sin tragik. En skön scen är när fadern störtar in i pojkrummet där filmmakaren spelar härlig kakafonimusik och inte får något gehör för sina vädjanden om sänkning av oljudet. Soundtracket där Max Müller och Gundula Schmitz lite halvsurt återupprepar frasen "Papi, aaaa-aaaa-aaa-aaaa..." till tonerna av skön dådtida hemproducerad musik lockar oss genast till humoristiska associationer och understryker det tragikomiska.

BETYG: 4/7 Sevärd liten punkdokumentär om filmmakarens fars förfall.

"Dold kamera"? Jovisst...

"Cysta".

Hela filmen! Den är dock otextad, men ni kan ju alltid njuta av ledmotiv och det tyska språkets klang.